Koldioxidskatten har gått från att ses som ett miljötalibanförslag till att bli politiskt allmängods. När till sist även kristdemokraterna släppt kravet på sänkt bensinskatt är riksdagspartierna överens om att koldioxidskatten behövs i klimatarbetet, även om entusiasmen varierar.

Socialdemokraterna skriver i sin senaste budgetmotion att man nu inte motsätter sig bensinskattehöjningar i varje givet läge, men går inte mycket längre än så.

Det märkliga är egentligen inte att koldioxidskatten plötsligt blivit politiskt rumsren, utan snarare att det dröjt så länge. Klimatfrågan är knappast någon nyhet, även om den allmänna medvetenheten ökat väsentligt på senare år. Miljöproblem som marknadsmisslyckanden och ekonomiska styrmedel som kostnadseffektiva lösningar på detta har lärts ut på nationalekonomiutbildningar i decennier.

De styrmedel som rekommenderas i nationalekonomiska läroböcker är i första hand koldioxidskatt eller handel med utsläppsrätter, som båda sätter ett pris på den miljöpåverkan som annars är gratis. I praktiken ser vi tyvärr att EU:s utsläppshandel inte blivit så effektiv som i läroböckerna, eftersom tilldelningen varit alltför generös för att ge någon större effekt. Det faktum att utsläppsrätterna delats ut gratis baserat på tidigare utsläpp har också inneburit att företag som redan vidtagit åtgärder för att minska sina utsläpp missgynnats på bekostnad av dem som inte gjort någonting.

Om utsläppshandeln ska bli ett verkningsfullt instrument krävs att tilldelningen av utsläppsrätter sätts i relation till utsläppsmålen, det vill säga betydligt lägre än idag. Att tro att ett system som i vissa fall rentav tillåter ökade utsläpp ska kunna leverera stora utsläppsminskningar är direkt fånigt. För att inte gynna utsläppsbovarna bör utsläppsrätterna också i första hand auktioneras ut i stället för att delas ut gratis.

Förhoppningen om att EU ska lyckas skärpa upp utsläppshandeln framöver får dock inte leda till att vi avsäger oss det kraftfulla styrmedel som vi faktiskt har i vår hand idag ? koldioxidskatten. Liksom mängden utsläppsrätter bör även koldioxidskatten dimensioneras utifrån utsläppsmålen, i stället för att sättas utifrån vad som är populistiskt möjligt.

Givetvis måste vi vara medvetna om hur skatteförändringarna drabbar människor i deras vardag, men om någon grupp drabbas orimligt hårt är det bättre att kompensera den genom fördelningspolitiken än genom att avstå från att föra en ansvarsfull klimatpolitik. Dessutom ger koldioxidskatten inkomster som kan användas till investeringar i t ex spårtrafik som ger människor större möjlighet att välja bort de klimatdåliga alternativen.

Med en långsiktig plan för årliga utsläppsminskningar och en motsvarande plan för de årliga höjningar av koldioxidskatten som bedöms nödvändiga skapas stabila spelregler som minskar osäkerheten i klimatinvesteringar.

Däremot bör det finnas möjlighet till förändringar ? uppåt eller nedåt ? av koldioxidskatten om målen inte ser ut att nås. Naturvårdsverket eller annan lämplig myndighet bör därför årligen utvärdera de ekonomiska klimatstyrmedlen och föreslå justeringar och eventuellt nya åtgärder om målen inte ser ut att nås.

Att ställa om till ett klimatsmart samhälle kommer att kosta och då är det viktigt att inte av populistiska skäl undvika de åtgärder som ger mest klimatnytta för pengarna. När allt kommer omkring är alternativen ? sämre styrmedel eller än värre inga åtgärder alls ? ännu kostsammare.