I vårt debattinlägg den 19 mars framhöll vi nödvändigheten av att alla stora investeringar måste vara ?klimatsmarta?, d v s ta hänsyn till att de väntade klimatförändringarna kommer att bli ödesdigra om inte samhället ändrar kurs och minskar utsläppen.

Nima Sanandaji, VD för den borgerliga tankesmedjan Captus, levererar de vanliga invändningarna om ?medborgarnas behov av transporter för sitt vardagliga liv?, vägnätets betydelse för ett ?välmående näringsliv? och för att ?skapa arbetstillfällen?. Argumentet att utbyggnad av nya vägar minskar trängseln och därmed utsläppen har vi också hört förut, men det blir inte mer sant för varje gång det upprepas.

Sanningen är den att biltrafiken hittills har haft en klar tendens att expandera ut över det tillgängliga utrymmet, d v s utbyggnad av vägar stimulerar till ökad trafik, inte minst därigenom att bilens konkurrenskraft gentemot andra färdmedel stärks.

Kursiveringen av ordet hittills kräver en förklaring. Det skulle ju kunna bli så att bilismen p g a drastiskt ökade drivmedelskostnader och/eller restriktioner inte kommer att öka utan trafiken på våra vägar tvärtom kommer att minska. Mycket talar för att samhället kommer att tvingas vidta drastiska åtgärder för att motverka klimathotet. Det blir alltmer uppenbart att biodrivmedel inte är en hållbar väg att fullt ut ersätta de fossila bränslena. Inte ens den prisade brasilianska etanolen räddar oss, eftersom den dels inte kommer att räcka, dels får svåra ekologiska och sociala återverkningar genom att pressa annan jordbruksproduktion ut i Amazonas djungler.

Nima S anklagar oss för brist på ?pragmatism?, d v s vi tar inte tillräcklig hänsyn till realiteter. Men om ovan nämnda farhågor är rimliga, så är det väl i högsta grad pragmatiskt att sluta bygga nya leder för vägtrafik. Det är ju bortkastade pengar! Nog vore det betydligt smartare att använda resurserna för framtidens trafik, som i mycket högre grad måste baseras på kollektivtrafik, spårbundna godstransporter och cykel?

Ökade transporter är oerhört viktigt för ett välmående samhälle, skriver Nima S. Och visst kan vi välja att bortse från klimathotet och hoppas att larmrapporterna skall komma på skam. Men om så inte sker, kommer kostnaderna för att rätta till misstagen att bli mångdubbelt högre och kanske oöverstigliga. Vågar vi ta den risken att ödelägga det välmående samhället?