Klimatförändringarna är vår tids viktigaste politiska utmaning. Transporterna av människor och gods ger miljöproblem som måste mötas med kraftfulla åtgärder. Men den borgerliga regeringen står handlingsförlamad.

Debattera: Ska privata pengar finansiera vägar och järnvägar?
Detta märks inte minst genom att infrastrukturminister Åsa Torstensson är regeringens mest anonyma minister. Men också på att hon är ett av de statsråd som fått minst gjort. Skattesänkningar för de rikaste är viktigare för regeringen än investeringar i väg och järnväg.

Före valet var infrastrukturinvesteringar en av borgarnas paradgrenar. Nu har de lämnat två statsbudgetar med ytterst marginella tillskott till infrastrukturen - och då i första hand till vägar. Järnvägen har fått stå tillbaka.

I vårbudgeten flyttades 120 miljoner från Banverket till Vägverket. Allt tal om satsningar på järnväg har bara varit spel för gallerierna. Regeringen bedriver en omodern infrastrukturpolitik som mest visar hur oense de är internt. Först till hösten, när de lägger sitt tredje budgetförslag, ska de lämna en inriktningsproposition för transportinfrastrukturen.

Under tiden kamouflerar den borgerliga regeringen sin overksamhet med att skylla på den socialdemokratiska regeringen och dess samarbetspartier miljöpartiet och vänsterpartiet.

Regeringen med Åsa Torstensson försöker avleda uppmärksamheten från det faktum att hon under sina snart två år som infrastrukturminister fått mycket lite gjort. Istället har hon ägnat sig åt att prata om att hon ärvt stora underskott i infrastrukturbudgeten, med alltifrån 30 till 90 miljarder.

Vad är det då som hänt? Jo, priserna inom bygg- och anläggningsbranschen har skenat som en följd av en överhettad marknad. Under de senaste fyra åren har kostnaderna i denna sektor ökat med 17 procent. Det har inget med den förra regeringens infrastrukturplanering att göra.

Vi lämnade efter oss stora överskott i statsfinanserna ? hundratalet miljarder kronor ? till den borgerliga regeringen. Vad har dessa resurser använts till?

Har de använts till att göra investeringar i infrastrukturen som vid sidan av utbildning och forskning kanske är de viktigaste investeringarna vi kan göra för ekonomin, välfärden och tillväxten?

Nej, den största delen av dessa resurser har använts för stora skattesänkningar till landets mest välbetalda och förmögna människor. Åsa Torstensson har gjort sin prioritering.

Hon har valt skattesänkningar i en omfattning som motsvarar 600 miljarder kronor över den tioårsperiod som vi pratar om när det handlar om infrastrukturen. Enorma summor förs över framför allt till dem som har de högsta inkomsterna.

Det är också att välja väg, men den vägen handlar inte om att ta ansvar för klimatet och framtiden.

Att kostnaderna ökat i bygg- och anläggningssektorn har inte varit någon hemlighet för borgarna. Statsbudgeten är offentlig och infrastrukturplaneringen finansieras för ett år i taget.

I opposition motionerade de glatt om mer pengar till vägar än vad den socialdemokratiska regeringen anslog. I åratal har de förespråkat privat finansiering av infrastruktur, så kallad offentlig-privat samverkan (OPS) och beskyllt den förra regeringen för att vara bakåtsträvande.

Nu har finansministern satt klackarna i backen och sagt att OPS är en dyr finansieringslösning som är onödig när staten har så mycket egna pengar över.

Hos regeringen och Åsa Torstensson finns ännu inga åtgärder och inga visioner för att lösa alla knutar kring transportinfrastrukturen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har dömt ut Klimatberedningens förslag till satsningar på järnvägen som orealistiska och finansminister Anders Borg vill använda mer resurser till vägarna.

För en uthållig utveckling av väg och järnväg har de två senaste åren varit förlorade år.