Då jag blev partipolitiskt aktiv 1975 fanns inget miljöparti i Sverige. De av oss som var engagerade i miljöfrågor hade Vpk och Centern att välja mellan. I likhet med många andra ungdomar var (och är) internationell solidaritet samt minskade klassklyftor också väsentliga frågor för mig. Jag gick med i Vpk och var aktiv där i trettio år, de sista sju åren som riksdagsledamot.

Under 1960- och 1970-talen fanns den nyskapande diskussionen om politisk teori och praktik framför allt i vänsterkretsar. Progressiva rörelser uppstod för att bekämpa olika delar av det kapitalistiska systemet. Olika ideologiska vänsteruppfattningar möttes och engagerade många i diskussionerna. Genom åren har vänstern ägnat mycket intresse åt makten över produktionen och fördelning av produktionens resultat. De miljömässiga konsekvenserna av produktion och konsumtion har däremot haft en undanskymd roll. De vänstersocialistiska partierna i Norge och Danmark har dock haft en större öppenhet för de gröna frågorna, vilket kan tänkas ha samband med att dessa inte har ett kommunistiskt idéarv. I dessa länder har det inte heller funnits utrymme för renodlade gröna partier att växa och få parlamentarisk representation.

Under 2000-talet hade vänsterpartiet en process som ledde till återtagande av gamla positioner och koncentration på sitt inre liv snarare än att vara hemvist för nytänkande. Uppropet för Vägval Vänster 2003 tillkom som reaktion på denna utveckling. I uppropet fanns tio punkter som avsågs karakterisera det politiska innehållet hos en modern vänster. Särskilt tre av uppropspunkterna motiverade några av oss att senare föredra miljöpartiet framför vänsterpartiet:
? En modern vänster genomsyras av en medvetenhet om att nuvarande utveckling är ohållbar i ett ekologiskt perspektiv och att detta får återverkningar på den dagspolitik som kan drivas
? Den eftersträvar en stark parlamentarisk representation och regeringsmakt som medel för att genomföra partiets politik
? Samt står för en ansvarsfylld samt realistisk ekonomisk politik och motsätter sig därmed överbud som lämpar över problem till efterkommande

I vänsterpartiet har miljöfrågorna undan för undan tonats ner och i partiprogrammet från 2004 beskriver partiet sig som ett socialistiskt och feministiskt parti (till skillnad från tidigare rödgrönt och feminstiskt parti). De två perspektiven klassamhället och patriarkatet skildras utförligt. Klimathotet nämns inte och synen på möjligheten att lösa miljöproblemen är optimistisk: ?genom en framåtsyftande samhällsplanering och en rättvis fördelning kombinerat med utveckling av ny teknik är det fullt möjligt att anpassa vårt samhälle till vad naturen tål.?

Miljöpartiets partiprogram börjar med orden Grön ideologi ? ett krav på handling. Denna rubrik är betecknande och den som bland de 59 sidorna letar efter teorier och långa principresonemang får letas förgäves. Det konstateras att partiets bildades 1981 som en del av en global grön rörelse med inspiration från miljö-, fred- och kvinnorörelser. Man såg sig själv som en motreaktion på det ensidiga tänkandet inom både höger- och vänsterpartierna samt etablissemanget. Inte höger ? inte vänster ? rakt fram stod det på affischerna. Vad gäller miljöpartiets väljare har dessa emellertid i ökande utsträckning återfunnits bland människor som själva anser sig vara vänster. I valet 2006 utgjorde vi 3/4 av miljöpartiets väljare.

I partiprogrammet anges att den gröna ideologin vilar på solidaritet i tre bemärkelser; solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer samt solidaritet med världens alla människor. Solidaritet är det som jag efter tre kongressperioder i vänsterpartiets programkommission också anser vara den minsta gemensamma nämnaren för vänsterideologi. Denna ideologiska grund finns alltså även i den gröna rörelsen, men då med ett fokus på solidaritet med kommande generationer. Målet för den gröna ekonomiska politiken såsom den beskrivs i miljöpartiets senaste budgetmotion är ?en ekonomisk utveckling som är förenlig med hållbar utveckling och bevarande av våra ekosystem och dess tjänster. I grunden måste ekonomin utvecklas så att vi lever på avkastningen av naturresurserna utan att förbruka desamma. Alla måste kunna vara delaktiga i arbetslivet utifrån egen förmåga. Samhället ska vara ett stöd och en hjälp vid omställning och erbjuda trygghet för människor även när förmågan är nedsatt. Resurser ska fördelas solidariskt mellan människor i Sverige, mellan olika generationer och mellan länder.?

Det växande insikten om allvaret i de klimatförändringar FNs klimatpanel förutspår har påverkat den politiska dagordningen. Grön ideologi har nu chans till ett politiskt genombrott om oroade medborgare förknippar den med konkreta lösningar som upplevs realistiska för att dämpa klimathotet. Grön skatteväxling och trängselskatter initierades av miljöpartiet och gillas nu av alla trots tidigare motstånd. Den gröna rörelsens förmåga att utveckla fler sådana konkreta politiska instrument (och vässa de som redan finns) för att nå klimatmål kommer sannolikt att avgöra om klimatoron också visar sig i valet av parti. Jag tror att människor får större och inte mindre respekt för den gröna rörelsen om den vågar tala öppet om vilken genomgripande förändring samhällen måste genomgå för att lämna fossilsamhället och övergå till ett ekologiskt hållbart samhälle. Förtroende tar i regel lång tid att bygga upp och kan snabbt raseras om människor känner sig lurade. När t o m och med Vägverket deklarerar att fyra femtedelar av oljereduktionen inom transportsektorn måste ske genom minskad energianvändning och att högst en femtedel kan ske genom utbyte till förnybara drivmedel är inte miljöbilar det viktigaste att ägna sig åt. Den gröna rörelsens globala solidaritet är knappast förenlig med lösningar i rika länder som ökar svält och/eller minskar biologisk mångfald i fattiga länder. Återtåg till fossilsamhället finns inte (så som många etanolkritiker tycks tro). Den gröna rörelsen bör fortsätta kritisera trafiktillväxten och förespråka den energibesparing som består av att människor åker kollektivt i stället för att köra bil. Den rika världens ansvarskänsla för andra kommer att visa sig på nästa FN-toppmöte i juni som ska fokusera på de utmaningar för tryggad tillgång till mat som klimatförändringar och satsningarna på bioenergi utgör.