Det är naturligt att det idag finns en oro för hur arbetet mot klimatförändringarna kommer att påverka olika delar av det svenska näringslivet. Det gäller exempelvis hur transporterna påverkas när det gäller kostnader, infrastruktur och regelverk. Som politiker kan man förstå denna oro och känna sympati med den, vi står inför en stor omställning och det är därför viktigt att varje steg i processen debatteras öppet och sakligt och de åtgärder som vidtas är väl avvägda och sker på rationell grund. Ingen är intresserad av att i onödan skapa kostnader och besvär för företag och privatpersoner och ingen är intresserad av symbolhandlingar som inte gör någon nytta.

Transportsektorn står idag för ca 40 procent av Sveriges utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Det är en ganska klumpig siffra att använda då den beskriver en väldigt komplex verklighet, men den pekar ändå med stor tydlighet ut transporterna som ett stort och akut miljöproblem som måste åtgärdas. Detta sammanfaller dessutom med en situation med stigande oljepriser som med sin egen logik sätter ökad press på sektorn. Det vi i detta läge måste göra är att fokusera på de åtgärder som ger mest effekt, d v s som till lägsta möjliga kostnad, i pengar och besvär, ger största möjliga minskning av utsläppen.

Det är ingen hemlighet att vi i miljöpartiet vill föra över mer transporter på räls och vatten. Rent fysikaliskt är detta rationellt då energiåtgången blir lägre, men det ger också möjligheten, när det gäller järnvägen, att dessutom använda andra energikällor än olja. Problemen med detta är uppenbara: Det går inte att bygga järnväg överallt och hamnar finns bara vid vattnet. Så ett energisnålt transportsystem består med nödvändighet av en viss mängd lastbilar som sköter de kortväga transporterna, men också av en viss mängd långväga transporter i områden där det inte är möjligt eller vettigt att dra järnväg. Detta gäller exempelvis en hel del av skogsindustrins transportbehov. Verkligheten är som sagt komplex och vi måste vara beredda att se och anpassa oss efter detta.

När det gäller bränslefrågan får man inte göra det vanliga historiska misstaget att tro att nästa period följer den föregåendes mönster. Det kommer inte att komma någon ?den nya oljan?, något nytt bränsle som ensamt ersätter oljan. Vi kommer att få vänja oss vid ett differentierat transportsystem med flera sorters bränslen. Försök att satsa på enbart ett kort kommer med nödvändighet att leda till bakslag och onödiga kostnader.

Miljöpartiet gör samma bedömning som många andra att det som måste till är en kombination av lagstiftning, ekonomiska styrmedel och infrastruktursatsningar för att skapa en ram inom vilken marknaden kan arbeta för att göra den nödvändiga omställningen så effektiv som möjligt. Vi kommer att fortsätta använda olja i framtiden och vi får stå ut med fortsatta koldioxidutsläpp i decennier framåt. Det viktiga är att oljan används på det effektivas möjliga sättet, och fasas ut där den gör minst nytta.

Det är med denna analys som grund som vi motiverar vårt motstånd mot nya motorvägsbyggen, vårt stöd till en kilometerskatt och vårt stöd till utbyggnad av järnvägen. Transportsektorn har inte uppvisat någon sänkning av sina utsläpp sedan 1993 och utsläppen är idag 10% över 1990 års nivåer. Så kan det inte fortsätta. De 20 miljoner ton koldioxid som transportsektorn släpper ut måste helt enkelt minska, och den saken är i sig inte förhandlingsbar. Det löfte miljöpartiet kan ge är att vi kommer att arbeta hårt för att omställningen ska ske så smärtfritt som möjligt och med lyhördhet för de speciella omständigheter som olika näringsgrenar verkar under.