?Klimatproblemet kan lösas utan EU-medlemskap? för Sverige, skriver Max Andersson (Europaportalen 080925). Däri har han troligen rätt. Sverige är trots allt en ganska liten aktör på världsscenen och det vore förmätet att hävda att lösningen på klimatproblemet står och faller med Sveriges EU-medlemskap. Ändå delar jag inte hans slutsats av detta i grunden ganska självklara konstaterande.

Inte utan EU
Vad Max Andersson inte skriver om är något mycket större. Kan klimatproblemet lösas utan EU? Max Andersson försöker bagatellisera EU:s insatser för att bemästra klimatkrisen. Sanningen är ju dock att EU är den helt ledande aktören i världen, och den enda med verklig tyngd, som idag driver klimatfrågan i internationella förhandlingar. USA, Kina, Indien och andra stora utsläppare är måttligt intresserade och utan EU:s pådrivande arbete för att få ihop ett avtal skulle inte mycket hända.

EU har också gått före som den enda internationella sammanslutning som börjat introducera de gränsöverskridande styrmedel som är nödvändiga om vi någonsin skall kunna bemästra klimatkrisen.

Förvisso borde EU:s handel med utsläppsrätter, minimiskatter på energi och utsläpp, kravnivåer på förnyelsebar energi och maximala utsläppsnivåer för bilar vara väsentligt skarpare ur klimatsynpunkt, men en sådan förändring kan ju bara ske om de gröna krafterna blir starkare i stället för att vilja lämna över besluten åt andra.

Men det är styrmedel som finns i verkligheten, till skillnad från Norges och andras säkert välmenta men ganska luftiga förslag och målsättningar. EU gör något och det man gör går att vidareutveckla genom successiv skärpning av kraven och spridning till större geografiska områden.

Sverige har en reell möjlighet
Det är i det sammanhanget man bör se Sveriges EU-medlemskap. Som medlem i världens ledande organisation i klimatarbetet har Sverige en reell möjlighet att lämna viktiga bidrag. Så har redan skett till exempel genom förre miljöministern Kjell Larssons pådrivande arbete. Till och med vår nuvarande alliansregering har påverkat positivt i flera fall.

Ett ytterligare litet bidrag kan vi läsa om i tidningarna idag, när miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyters begäran om namnupprop kan ha bidragit till att EU-parlamentets miljöutskott nästan helt röstade för EU-kommissionens tuffa utsläppskrav på bilar. Det är genom sådant konstruktivt agerande av gröna politiker i EU:s församlingar som vi kan uppnå resultat, inte genom att sitta på läktaren och rabbla radikala men betydelselösa målsättningar.

Norge utan beslutsrätt
Max Anderssons jämförelse med Norge som det stora föredömet haltar också på det andra området där han hävdar att Sverige utanför EU kan gå före. Det gäller de miljökrav vi kan ställa på produkter som omfattas av EU:s inre marknad. Sanningen är att Norge genom EES-avtalet är bundet till mer än 80 procent av den inre marknadens lagar, däribland kemikalieförordningen Reach.

Norge kan därför inte gå mycket mer före än Sverige, däremot får man inte delta i besluten om hur EU:s miljökrav skall se ut. Det måste ju vara sämsta tänkbara läge ur demokratisk synpunkt att vara tvungen att följa lagar som någon annan har bestämt. Det är förvånande att Max Andersson som talar så mycket om vikten av demokrati kan tycka att detta är ett önskvärt tillstånd.

Den Europeiska Unionen har förvisso många brister och mycket kan utvecklas och bli bättre. Men det går inte att komma ifrån att något fundamentalt har skett när EU gått från en ?rikemansklubb? för några få västeuropeiska länder till att nu närma sig en helt alleuropeisk samarbetsorganisation.

Det alternativ till EU som eventuellt fanns vid folkomröstningen 1994 finns inte längre. Jag vill att Miljöpartiet skall vara ett EU-kritiskt men konstruktivt parti som tillsammans med andra gröna och progressiva krafter arbetar för en tuff grön politik på den europeiska gränsöverskridande arena som faktiskt finns.