Att regeringen fortfarande vill göra en satsning på en ny sexfilig motorväg i Stockholm för minst 25 miljarder är obegripligt. Förbifart Stockholm är utsläppsmässigt vägarnas motsvarighet till stadsjeepen och kommer att femdubbla trängseln i stockholmstrafiken. I en tid när de flesta inser att framtiden hör till andra trafiklösningar vill regeringen bygga ett sista monument över bilköernas, bensinslöseriets och avgasernas tidevarv.

Kommer ett sådant monument att ge nya hållbara arbetstillfällen i framtiden? Knappast. Kommer ett sådant monument underlätta klimatpolitiken? Nej, den kommer att försämra den. Kommer den att ge en renare stadsluft? Givetvis inte.

Det vi måste fråga oss är om vi verkligen vill sitta här med pengar investerade i en sexfilig motorväg samtidigt som omvärlden satsar på moderna kollektivtrafiksystem som höghastighetståg. Vi måste fråga oss om en dyr och klimatförstörande motorväg är önskvärd samtidigt som andra länder har expanderande industrier för spårinfrastruktur, tåg och spårvagnar.

För sanningen är att vi måste välja. Det går att satsa smart istället för att kasta bort våra pengar och framtidsmöjligheter. De stora satsningar på den miljövänliga infrastrukturen som Miljöpartiet vill göra skapar både arbetstillfällen kortsiktigt och möjligheter att bygga kompetens och ny industri långsiktigt.

Men då måste vi också prioritera bort den typ av ekonomiska gökungar som tränger ut andra projekt, som Förbifarten. Vi måste också vara beredda att göra de långsiktiga investeringar som behövs.

Regeringen drar i sin långtidsplanering ner investeringarna på infrastruktur, på vägar och järnvägar, från 22 till 15 miljarder kronor om året. Som kontrast kan nämnas att Spanien beslutat att senast 2020 ska minst 90 procent av befolkningen ha högst 5 mil till närmaste höghastighetsspår. Framsynt är också Parisregionen som beslutat att 80 procent av deras infrastrukturinvesteringar ska gå till spårburen kollektivtrafik och resterande 20 procent till åtgärder för cykel och trafiksäkerhetsåtgärder som inte vidgar utrymmet för bilar. Alltså satsar Parisregionen inga pengar alls på att bygga klimatförstörande motorvägar.

De investeringar som görs på järnvägen är extremt långsiktiga, det handlar om den typ av investeringar som görs en gång vart 50:e eller 100:e år. Det är dessutom investeringar som det är väldigt bråttom att göra och som blir samhällsekonomiskt billigast att göra i en lågkonjunktur eftersom de då dessutom gör arbetsmarknadspolitisk nytta. Och en lågkonjunktur är förmodligen vad vi har framför oss de närmaste åren. Av dessa skäl måste regeringens plan på att stoppa all lånefinansiering av infrastruktur avvisas som alltför dogmatisk och kortsiktig.

Vad Sverige behöver är en inriktning för trafikpolitiken som uppfyller till en god ekonomisk utveckling, till möjligheter att transportera sig för alla människor och till en omställning till klimatsmarta transporter i ett läge då bilen är för långsam och flyget för klimatdåligt. Den motorväg som kallas förbifarten är tveksam ur samhällsekonomisk synpunkt, löser inte transportproblemen och uppfyller inte ens de blygsammaste klimatkrav.