Att bygga nya stora motorvägar i städerna, som förbifart Stockholm, är att svika kvinnorna. Tal om jämställdhet klingar ihåligt när man samtidigt inte vågar släppa taget om en traditionellt manlig syn på trafik- och regionutveckling. Män har tre gånger så stor nytta av sådana vägar när det gäller arbetsresor som kvinnor har. Om man på allvar tar hänsyn till kvinnors resvillkor borde man inte bygga en ny motorväg för ofattbara 25 miljarder kronor, utan istället utreda alternativen på riktigt.

Det är väl dokumenterat att de som åker mest bil är män, medan de som åker mest kollektivt är kvinnor och låginkomsttagare. En satsning på fler motorvägar är en satsning på mäns transportslag och en gammaldags trafik- och regionplanering med anor i 50-talet.

Att vägar som förbifarten ens finns med i planeringen ger intrycket av att män kan rösta med gaspedalen och få ängsliga politiker att tappa huvudet och kasta högvis med pengar på ogenomtänkta projekt, medan kvinnorna inte på samma sätt kan rösta med bussbiljetten och få en utbyggd modern kollektivtrafik.

Om kvinnors res- och konsumtionsmönster vore normen skulle både utsläpp och klimatförändringar vara väsentligt mindre än i dag, både i Sverige och i övriga världen. Män står för 75 procent av allt bilkörande i Sverige mätt i personkilometer. Två tredjedelar av de billösa hushållen utgörs av kvinnor. Den genomsnittliga svenska kvinnan reser 36 kilometer per dag, medan män i genomsnitt förflyttar sig 50 kilometer per dag. Skillnaden mellan könen ökar ytterligare när vi blir föräldrar. Kvinnor utgör en klar majoritet av såväl kollektivtrafikresenärerna som gångtrafikanterna. Förmånsbilar är det få kvinnor som har.

Att bygga vägar som Förbifart Stockholm är att trampa på behovet av ekologiskt hållbar samhällsutveckling och tillväxt. Det är också att ignorera kvinnors och låginkomsttagares resvillkor. Vi måste få ett stopp på det märkliga sätt att bedriva samhällsplanering som offatbara summor spenderas på det sättet.