Ove Johansson (mp) i Region Skånes kollektivtrafiknämnd säger i Sydsvenskan att det måste sättas en gräns för vad kollektivtrafiken klarar av. Detta måste vara ett dåligt skämt. De ständigt ökande växthusgaserna från trafiken förtar förbättringar på andra områden och därför är trenden för Sverige enligt bland annat Europas miljöbyrå EEA en stigande klimatpåverkan. Vi politiker har ansvar för att vidta de åtgärder som behövs för att nå de klimatmål som är beslutade. Ska det sättas tak någonstans så är det för bil- och flygtrafik som är orsaken till att utvecklingen går åt fel håll.

Hittills har de flesta betraktat en ständigt ökande vägtrafik som något naturligt, nästan av gud givet. Men det räcker med att höja blicken över den skånska myllan och se vad som händer i andra europeiska länder för att förstå att en förändring är möjlig. I Schweiz finns det ett nationellt mål om att halvera antalet lastbilar. Med hjälp av km-avgifter och begränsade maxvikt- och längder har ökningstrenden avbrutits. I Parisregionen satsas 80 procent av infrastrukturmedlen på spårtrafik för att öka kollektivtrafiken på bilens bekostnad. I Spanien ska minst 90 procent av befolkningen senast 2020 ha högst fem mil till närmaste höghastighetsspår.

I Sverige finns en illusion om att vi är moderna och ligger före andra länder. Det må vara sant inom andra områden, men vad gäller trafikomställning släpar vi efter.

Lyckligvis är de flesta svenskar mer klimatmedvetna än regeringen. De röstar med fötterna genom att välja kollektivtrafik. Resandeökningen i Skåne har överträffat alla prognoser och visar att de samhällsekonomiska kalkyler som föregick investeringsplaneringen är gravt missvisande. Regeringen har dock inte förstått att trängsel på spåren under högtrafiktid i storstadsområdena är större problem än trängsel på vägarna. I regeringens närtidssatsning fördelades 75 procent av anslagen till vägarna och resterande till järnväg.

Vad behöver då göras? Lite desperat resonerar Skånetrafiken om att försöka dämpa ökningen av antalet resenärer. Rimligare vore att bygga ut kapaciteten för de transporter som inte påverkar klimatet negativt. Men Skånetrafiken är tyvärr inte ensam om sina funderingar. Förutom att satsa på vidgad vägkapacitet drar regeringen in statsbidragen till nya fordon i regional spårtrafik. Detta anslag infördes när det var rödgrön majoritet i riksdagen och har möjliggjort att Skånetrafiken kunnat beställa dubbelt så många tåg jämfört med om bidraget inte funnits. Ska tåganskaffningarna fortsätta i samma takt som hittills kommer det rimligen att behöva betalas via höjda biljettpriser.

Som om detta inte är nog finns det fortfarande ett utdelningskrav på SJ som ska leverera vinst till staten varje år. SAS som också är statsägt levererar inte en krona till sina ägare. På grund av skattefrihet är lågprisflyget ofta billigare än tåg för längre resor. Det måste bli slut på dessa uppochnervända förhållanden. Det ska inte vara ett rikemansnöje att resa klimatsmart. Ökad efterfrågan ska mötas med ökade statsanslag för att bygga ut spårkapaciteten i och mellan städerna. Det som ska dämpas med högre skatter och avgifter är det som förstör klimatet.