Motionstiden för regeringens 28 miljarderspaket till personbilsindustrin går ut den 15/12 och är den kortaste motionstid jag erfarit sedan jag kom in i riksdagen 1998. Ordet kris är uttjatat, men en korrekt beskrivning. Med tanke på hur regeringen successivt har nedmonterat skyddsnäten för arbetslösa är det många som känner befogad oro inför framtiden.

Den krassa sanningen är att de allra flesta privatpersoner har insett att det är bränslesnåla bilar som är smartast och då är det andra märken än Volvo och SAAB som gäller. Oavsett vem som eventuellt kan vilja ta över bilföretagen måste fordonen gå att sälja. Annars blir det som med stöden till varvsindustrin där båtarna lagrades i de bohuslänska fjordarna. Sett i backspegeln var varvsstöden bara ett sätt att fördröja en oundviklig omstrukturering. I en fungerande marknadsekonomi måste produkterna kunna stå på egna ben. Att Trabanterna hade köpare berodde på att bilimporten kunde begränsas.

Kombinationen av klimat- och konjukturkris borde öppna för helt nya synsätt. Efter ett halvt sekel med ständigt ökande biltrafikvolymer bröts trenden 2007. Bilåkandet minskade samtidigt som kollektivtrafiken slog nya rekord. Varför då inte satsa på infrastruktur och fordon för kollektivtrafik? Förvisso måste bilarna bli bränslesnålare, men den största energibesparingen sker genom att åka tillsammans. Och varför inte satsa på att ställa om den tunga fordonsindustrin i Sverige? Drivsystem till tåg och spårvagnar görs på Bombardier i Västerås. Volvo Lastvagnar är näst störst i världen och även Scania är ett framgångsrikt företag. Med ett klokt forskningssamarbete kan lastbilar och kollektivtrafikfordon anpassas för framtidens villkor och inte hamna på efterkälken så som personbilstillverkningen har gjort. De 25 miljarder Förbifart Stockholm förväntas kosta skulle ge bättre utdelning för både klimat och jobb om de i stället användes till att kollektivtrafikinvesteringar.