Regeringen vill anslå ytterligare 3 miljarder till bilforskning. Redan i dag läggs cirka tre fjärdedelar av anslagen för transportforskning på utveckling av personbilar, medan kollektivtrafik, sjöfart mm får slåss om återstoden. Transportsektorn kräver ständigt mer energi och den energi som idag används till kommer 95 procent från oljeprodukter. De flesta med en hygglig omvärldsorientering drar den korrekta slutsatsen av detta, nämligen att det behövs mer kunskaper om hur godstransporterna ska bli klimatsmartare, hur kollektivtrafiken ska fungera bättre och om hur trafiken ska organiseras i ett katastrofläge där en snabb utfasning av oljeanvändningen blir nödvändig. Men regeringen gör tvärtom. Den vill använda en ännu större andel av transportforskningen till bilindustristöd.

De senaste veckornas bank- och finansturbulens har lett till att fler vill förlita sig på staten. Vänsterdebattörer föreslår att staten borde gå in i Volvo. Några få borgerliga debattörer, t ex Johan Norberg från en nyliberal tankesmedja, tycks mena marknadskrafterna bäst löser problemen utan statlig inblandning. Men de allra flesta, oavsett blocktillhörighet, försöker överbjuda varandra om vem som är beredd att ge bilindustrin störst stöd. Uttalanden om vad som konkret ska göras för de varslade bilarbetarna är häpnadsväckande lika oavsett vänsterhögerdimension; ökade resurser till arbetsförmedlingen, fler omskolningsmöjligheter och större anslag till fordonsforskning. Frågan är dock vilka nya jobb som kommer att finnas att förmedla, vad människor ska omskola sig till och huruvida det går att rädda bilföretag i Sverige med mer forskning.

Vi står inför ett vägval som inte bara handlar om stat och marknad. En annan och väsentligare fråga är om vi vågar se sanningen i vitögat och inse att det inte finns någon återgång till ett samhälle med stora mängder billig energi och oändliga naturresurser. Stenåldersmänniskorna kunde förmodligen inte föreställa sig den kommande hanteringen av järn och brons. I dag har de flesta svårt att föreställa sig en framtid utan tillgång till olja. I forskningspropositionen står att förslagen till prioritering ?bidrar till att förbättra förutsättningarna för en konkurrenskraftig transportindustri i Sverige.? Påståendet är dock inte underbyggt med argument.

Svensk bilindustri har varit i kris förut och staten har då ryckt ut med stöd. Ett sådant stöd var ?gröna bilen? - ett samverkansprogram som mellan regeringen och fordonsindustrin som hade statliga anslag på en halv miljard per år från år 2000 till år 2005. De bidragen användes framför allt till utveckling av olika sorters dieselmotorer och inte till utveckling av att förnybara bränslen eller minskad drivmedelsförbrukning. De svensktillverkade bilarna klarar vare sig EUs nya normer eller konsumenternas efterfrågan på bränslesnåla bilar. Men i regeringens proposition hävdas att ?staten har bidragit som en riskvillig, kompetent och teknikorienterad aktör?. En med sanningen bättre överensstämmande beskrivning är att det har varit en björntjänst som hindrat den omstrukturering som exempelvis Toyota och andra moderna bilföretag genomgått. Den energi regeringen lagt på att lobba för mildare krav i EU borde i stället ha lagts på att ställa hårdare miljökrav på bilindustrin.

Viktigare än att erkänna begångna fel är att inte göra om dem igen. Subventioner och statsstöd kan tillfälligt hålla kvar gammal teknik. En klokare väg för framtiden är att kunna erbjuda världen lösningar för energisnåla, smidiga person- och godstransporter med minimal miljöpåverkan. Det är mer ansvarsfullt jämfört med att erbjuda världen stora bränsletörstiga bilar som inte ens går att sälja 2008. Det är inte smart att satsa pengar på att bygga vinylgrammofoner i en ipodvärld.