Centerns energipolitiska talesman Claes Västerteg ursäktade häromdagen i en radiointervju i P1 morgon centerns svek i kärnkraftfrågan med att Sverige behöver mer el för att få ner koldioxidutsläppen från trafiken.
Frånsett kärnkraftens risker i samband med uranbrytning, drift samt avfallshantering är ny kärnkraft ett både dyrare och långsammare sätt att öka elkapaciteten än andra energikällor. Men frågan är om Västertegs påstående om att mer el kan lösa transportsektorns problem är korrekt.
Enligt Naturvårdsverket utgjorde transporterna 40 procent av Sveriges klimatpåverkan 2005. Trots alla miljöbilar kommer fortfarande 95 procent av energin till transporterna från olja. Mot bakgrund av detta extrema fossilbränsleberoende och mot de ständigt ökande transportvolymerna är det rätt av Västerteg att rikta sökljuset i klimatdebatten mot transportsektorn.
Det som hittills ökat mest är lastbilstrafik och utrikesflyg. El kan möjligen vara en drivlina för mindre distributionsbilar i tätort, men vad gäller långtradare och flyg finns mig veterligen inga förslag på att driva dessa fordon med el. Samma gäller sannolikt för buss såvida det inte är trådbuss. Batterier är för tunga för att ett flygplan skulle kunna lyfta och komma någonstans med dem ombord. Beträffande sjöfarten som transporterar majoriteten av export- och importgodset lär inte heller eldrift vara ett aktuellt alternativ.

Återstår personbilstrafiken. Det är väldigt svårt att veta, men den kan knappast stå för mer än 40 procent av den svenska transportsektorns samlade klimatpåverkan 2020. För närvarande finns det bara några hundra elbilar som rullar på svenska vägar. Den stora marknadsintroduktionen förväntas komma omkring 2015. Bedömningarna varierar, men ett flertal forskare antar att maximalt 10 procent av personbilsflottan i Sverige kan utgöras av elbilar.
Slutsatsen är att mer el behövs för att i bästa fall få bort 1,6 procent av Sveriges klimatpåverkan genom att elbilar ersätter fossilbränslebilar. Enligt uppgifter från Energimyndigheten och Vägverket kan det vara fråga om maximalt 1 terawattimme (TWh) el för elbilar 2020. Utifrån sunt förnuft vore det rimligare och framför allt billigare att spara motsvarande mängd energi jämfört med att bygga nya kärnkraftverk. Efter regeringens energiuppgörelse är det i Vattenfalls värld snarare export av kärnkraftsel som hägrar.
Självklart skall teknisk utveckling bejakas, men det är klokt att skilja på förnybara och icke-förnybara råvaror i olika koncept. Batterierna är förmodligen flaskhalsen för elbilars användbarhet. För att producera batterier till elbilar eller laddhybrider krävs litium.

Nästan 70 procent av världens litiumreserver finns i Bolivia och i resten av Anderna. Tibet har också fyndigheter. Den aktuella produktionen är inte helt säker, men en uppskattning visar på ungefär 25 000 ton per år. Priserna har stigit enormt i takt med ökad efterfrågan i datorer och annan elektronik. Enligt ett av de mera optimistiska scenarierna skulle dagens tillgångar kunna tillgodose behovet av litium för 8 miljoner laddhybrider av GM:s elbilsmodell (Volt), det vill säga det dubbla mot det antal bilar som finns i Sverige idag.
När bensinbilar ersatte hästtransporter löstes det miljöproblem som hästgödsel på gatorna utgjorde. Insikterna om att oljan tar slut och har negativ klimatpåverkan ledde till en satsning på etanol som fordonsbränsle.
Förvisso kan detta under lämpliga omständigheter kraftigt minska klimatpåverkan. Stigande medvetenhet om risk för att etanolproduktion tränger undan livsmedelproduktion och/eller hotar biologisk mångfald har gett många av oss dubier för denna lösning på klimatproblemet.
För att inte gå in i en ny återvändsgränd bör vi akta oss för den elbilseufori som är trenden just nu. Elbilar kan säkert vara en tillgång, men de kan inte ensamma lösa transportsektorns klimatproblem. Att ersätta personbilsresor med kollektivtrafik samt gång- och cykel samt en transportsnål samhällsutveckling är däremot råd som långsiktigt hållbara.