Ungefär samtidigt som regeringen häromveckan la fram sin klimat- och energiproposition presenterades nya uppgifter som visar att klimatförändringarna går snabbare än vad forskarna hittills trott. I det ljuset blir otillräckligheten i regeringens klimatåtgärder smärtsamt tydliga. Större delen av utsläppsminskningarna ska räknas hem genom åtgärder utomlands eller redan beslutade åtgärder ? åtgärder som de borgerliga dessutom många gånger röstat mot när de infördes. Ska det genomföras nya åtgärder i Sverige börjar regeringen med harmlösa men i sammanhanget futtiga åtgärder. Tyngre om än inte alltid så röstvinnande åtgärder skjuts till efter valet, då förhoppningsvis en rödgrön regering tagit över.

Klimatkrisen har förvisso hamnat lite i skymundan av den ekonomiska kris som drabbat Sverige och världen. Men klimatkrisen tar tyvärr inte paus därför att det dyker upp andra problem, hur stora de än må vara. Tvärtom kommer ständigt nya forskarrapporter som visar att läget är om möjligt än mer akut än vad vi tidigare trott. Klimatkrisen kräver därför kraftfulla åtgärder, även om valet av åtgärder kan påverkas av det ekonomiska läget.

Under en djup lågkonjunktur ? som denna ? är helt rätt läge att investera i infrastruktur som både minskar arbetslöshet och klimatpåverkan. Samtidigt innebär det ekonomiska läget att en klimatpolitik som mest handlar om kostsamma morötter i form att subventioner och skattelättnader blir allt svårare att försvara när de ställs mot satsningar för att upprätthålla kvaliteten i vård och skola.

Lyckligtvis behöver effektiva klimatåtgärder inte vara kostsamma utan kan tvärtom ge intäkter till staten. Koldioxidskatten är en sådan åtgärd. Den synliggör den miljökostnad som förbränning av fossila bränslen ger upphov till. När förorenaren får betala ökar motivationen för att försöka minska sina utsläpp och därmed sin skatt. I motsats till riktade subventioner och skattelättnader är det upp till den enskilde att välja hur man vill minska sin klimatpåverkan. Därmed minskar också risken för inlåsningseffekter som det senare kan bli svårt att ta sig ur om det visar sig att det är fel teknik eller fel bränsle som subventionerats.

Koldioxidskatten gör det också lönsamt för fordonsindustrin att ta fram mer koldioxidsnåla produkter ? även sådana som ännu inte finns på marknaden och svårligen kan subventioneras fram. När alla möter samma koldioxidskatt faller det sig också naturligt att utsläppsminskningarna sker där det är billigast: de som kan minska sina utsläpp till en låg kostnad kommer hellre att göra detta än att betala koldioxidskatten, medan endast de med höga kostnader kommer att fortsätta släppa ut lika mycket.

Just kostnadseffektiviteten, det faktum att utsläppsminskningarna sker till lägsta kostnad, framstår som än viktigare i ett ekonomiskt kärvt läge. Vi har helt enkelt inte råd att satsa på ineffektiva åtgärder, utan måste se till att satsa på det som ger mest klimatnytta för pengarna.

Det är med andra ord läge för att höja koldioxidskatten. Att regeringen nu erkänner att koldioxidskatten är en central del av klimat- och energipolitiken är visserligen en framgång, men det duger inte att skjuta alla höjningar på framtiden. Visst ska vi investera i klimatsmart infrastruktur också, så att vi skapar vettiga jobb och ger människor möjligheter att leva klimatsmart, med det räcker inte. Det är dags att visa politiskt mod nog att sätta koldioxidskatten på en nivå som gör att vi verkligen når våra klimatmål. Trots allt blir det i längden ännu dyrare att låta bli.