Frånsett att trycka nya sedlar (vilket de givetvis inte bör göra) har Riksbanken snart gjort vad den kan för att stimulera den svenska ekonomin, få hjulen att snurra och motverka den stigande arbetslösheten.
Hushållen är återhållsamma, antingen för att arbetslöshet har lett till att det finns mindre att spendera eller på grund av vilja att spara inför eventuellt ännu sämre tider. Företagen är osäkra på vilka investeringar som kan löna sig och om hushållen kommer att ha tillräckligt med köpkraft.

Den enda part som kan förväntas ta ansvar för framtiden och försöka vända lågkonjunkturen är staten. Kloka offentliga investeringar kan ge injektioner till näringslivet och samtidigt skapa nya arbetstillfällen.

Mot bakgrund av ovanstående är det preliminära förslaget till nationell transportplan en katastrof. Många företag föredrar smarta kombinationer av väg, järnväg och sjöfart framför långa lastbilstransporter om möjligheten finns.

Klok strategi


Göteborgs hamn har en klok strategi för att tillgodose näringslivets önskemål om detta, men det förutsätter ovillkorligen en utbyggnad av hamnbanan. I det preliminära förslaget till nationell transportplan är utbyggnaden av dubbelspår på hamnbanan till Göteborgs hamn endast med som en tillkommande investering om anslagsnivån räknas upp med 15 procent i förhållande till den ekonomiska ramen.

Miljöpartiet är verkligen inte ensamt i sin kritik av regeringen, även Näringslivets Transportråd nödgas konstatera att järnvägsinvesteringar i centrala stråk av betydelse för näringslivets transporter inte kan påbörjas förrän sex år in i planperioden och att många av dem inte hinner bli färdiga innan 2021.

För alla enskilda som vill ta klimatansvar genom att ersätta en del av sina bilresor med kollektivtrafik är också planen ett slag i ansiktet. K2020 i Göteborgsregionen skjuts på en oviss framtid liksom en lång rad kollektivtrafikprojekt i resten av landet.

Som om inte detta vore nog vill regeringen trasa sönder järnvägstrafiken genom att låta högstbjudande plocka russinen ur kakan och att köra den mest lönsamma tågtrafiken samtidigt som resten av tågtrafiken kommer att behöva större bidrag för att inte glesas ut eller försvinna. Medan resten av världen bygger höghastighetsbanor, spårvagnsnät och all spårtrafik däremellan kommer lågtrafikerade banor att rivas upp i Sverige eftersom Banverket inte har tillräckligt med medel för att de ska kunna klara en rimlig hastighet under säkra förhållanden.

Omvärldsanalys från 50-talet


Man skulle kunna tro att näringsdepartementet dammat av en omvärldsanalys från 1950-talet och planerat investeringarna efter det. Då flödade oljan, bilinnehavet ökande och klimathotet var en fråga som främst diskuterades inom forskarvärlden.

Den svenska regeringen tycks vara den som sist inser att privatbilsmens kulmen är passerad.

I fjor minskade vägtrafiken i USA för första gången sedan 1942. I Sydkorea är 81 procent av stimulansinvesteringarna gröna. Den politiska ledningen i Parisregionen har bestämt att 80 procent av investeringarna ska användas till spår, resten ska gå till cykelvägar och trafiksäkerhetsinvesteringar som inte vidgar vägutrymmet.

Bilen ska inte vara norm


Reinfeldtregeringen borde ha lyssnat på vad Anders Knape, ordförande för Sveriges kommuner och landsting, sa på Mentoronlines seminarium den 154: Bilen ska inte längre vara norm för samhällsplaneringen. Det är kollektivtrafiken som ska vara norm för detaljplaner, översiktsplaner och resten av samhällsplaneringen.

I den förra rödgröna infrapropositionen gick för varje krona på väg två kronor till järnväg. Den 1912 2008 vred emellertid den moderatledda regeri-ngen klockan tillbaka då den bestämde att minst 50 procent av infrastrukturinvesteringar ska gå till vägar.

Vi är övertygade om att våra barn kommer att kunna återfinna såväl denna hårresande princip som planerna för att lägga 25 miljarder på motorvägsprojektet Förbifart Stockholm på ett museum med reliker från fossilbränsleepoken.

Infrastrukturinvesteringar styr samhället en mycket lång tid efter att de anläggs. Bostäder och arbetsplatser förläggs till goda kommunikationslägen.

Det finns ingen logik i att koncentrera investeringsmedlen till det transportslag som av klimatskäl måste minska samtidigt som trängsel och andra problem i kollektivtrafiken lämnas utan åtgärd. För att privatpersoner och företag ska kunna sköta sina transporter klimatsmart behövs en framtidsinriktad regering som prioriterar spår framför väg.

Ett massivt klimatinvesteringspaket med järnvägar, omlastningsterminaler, spårvagnslinjer i storstäderna och biogasnät i alla Sveriges kommuner skulle dessutom vara en välbehövlig konjunkturåtgärd.