I en utmärkt debattartikel beskriver 12 borgerliga kommunföreträdare varför Sverige borde satsa på höghastighetståg. Det som saknas i artikeln är en förklaring till att Sverige halkat efter. Den borgerliga regeringen fattade så sent som december 2008 ett beslut om att minst 50 procent av alla infrastrukturinvesteringar ska ske inom vägsektorn. Med tanke på att det höghastighetsprojekt som artikelförfattarna förespråkar uppskattas kosta 150 miljarder utesluter regeringsbeslutet såväl denna satsning som många kloka järnvägsprojekt i närtid.

Regeringens prioritering av vägar framför järnvägar visas också av att den, trots en massiv kritik från bland annat Naturvårdsverket, håller fast vid att motorvägssprojektet Förbifart Stockholm inte behöver omprövas till förmån för trafiklösningar med mindre klimatpåverkan.

Detta är en skarp kontrast i förhållande till hur t ex Parisregionen löser sina problem med trängsel och bristande kommunikationer. 80 procent av deras budget för nyinvesteringar läggs på att utvidga spårsystemen. Övriga medel används för cykelvägar samt trafiksäkerhetsinvesteringar som inte vidgar utrymmet för biltrafik.

I debatten om framtidsinvesteringarna försvarar sig finansminister Anders Borg med att det är 4 ? 5 gånger lönsammare att satsa på väg jämfört med järnväg. Var han har fått det ifrån framgår inte.

Den slutsatsen kan i varje fall inte dras utifrån de åtgärdslistor som Banverket och Vägverket la ut på sina hemsidor 30/6 i år. Trafikverkens lönsamhetsvärdering anges med så kallade nettonuvärdekvoter. Kalkylerna utgår från en 10 år gammal värdering av kostnaden för klimatskador. Enligt denna värderas varje kilo koldioxid till 1 kr och 50 öre. Värdet är löjligt lågt och stämmer inte med vare sig den förre världsbanksekonomens STERN:s eller försäkringsbolagens värdering av klimatskador. Undervärdering av klimatskadorna i kalkylmodellen leder till överskattning av nyttan för nya vägar samt det motsatta för järnvägar. När riksdagens trafikutskott gjorde en studieresa till Spanien frågades efter det ekonomiska underlaget för ambitionen att minst 90 % av befolkningen senast 2020 ska ha högst fem mil till närmaste höghastighetsspår. Våra värdar svarade att man kommit fram till att man inte hade råd att låta bli. Såväl fossila bränslen som förnybar energi kommer att bli så dyrt för att samhället måste ta fram snabba alternativ till flyg samt långväga bilresor.

En realistisk värdering av klimatskador borde vara en förutsättning för all kommande transportplanering. Det borde inte vara möjligt att förespråka projekt som leder oss längre bort från de klimatmål riksdagen beslutat. Förr att kunna minska klimatpåverkan från väg- och flygsektorn behöver investeringsutrymmet användas för att bygga den spårtrafik som bäst kan ersätta klimatskadliga transporter. För att klara klimatomställningen inom den korta tidsrymd forskarna anger behövs kraftfulla åtgärder för att minska den fossilbränslebaserade trafiken.

Att anlägga ett järnvägsnät på valda delar av dagens fyrfiliga Europavägar skulle kunna vara en sådan klimatreform. I Tyskland har snabbspårväg anlagts på det som tidigare var bilarnas utrymme. I USA planeras höghastighetsspår på några av de interstatehighways som finns i dag. Att lägga spår på befintliga motorvägar är mycket billigare och enklare jämfört med att göra det på jungfruelig mark. Marken är redan hårdgjord och inga onödiga intrång behöver göras vare sig på åkermark eller områden som har betydelse för den biologiska mångfalden.

Klimatavgifter för lastbilar borde vara ett självklart styrmedel för att styra trafikströmmarna till ändamålsenliga kombinationer av väg-, järnväg och sjöfart i stället för att belasta Europavägarna med långväga vägtransporter.

I norska Banverkets tidning Jernbanemagasinet redovisas beräkningar som ger samhällsekonomisk nytta för två höghastighetssträckningar trots att bergigt landskap leder till höga kostnader. Norges diskussion bör inspirera den svenska politiken. Sverige har som EU-ordförandeland en särskilt ansvarsfull roll inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn. Den ledartröja i klimatarbetet som statsministern säger sig vilja ha borde leda till en koncentration av de offentliga investeringarna till det som behövs i omställningen från 1900-talets oljesamhälle till 2000-talets klimatsmarta samhälle. Som bieffekt kan en dylik Green New Deal vara en välkommen injektion som kan bryta lågkonjunkturen och skapa nya meningsfyllda arbetstillfällen.
Kommentarer (320 st) Blogglänkar (8 st)