En skorrande falsk ton skär genom EU:s nuvarande ordförandeland när statsminister Reinfeldt hävdar att klimatet står i fokus.
Samtidigt som Reinfeldt talar om ledarskap och omställning så tar den regering han själv leder beslut som för oss längre bort från lösningen på klimatkrisen.
Titta bara på Åsa Torstenssons cirkelresonemang. Infrastrukturministern säger nej till kilometerskatt för lastbilar med hänvisning till att det inte finns tillräckligt med spår för att kombinera väg med järnväg.
Sedan väljer hon att lägga de nya investeringsmedlen på motorvägar eftersom hon tror att vägtrafiken kommer att öka. Hon har missat att både företag och enskilda vill ha klimatsmarta transporter.
Ord och handling i miljö- och klimatfrågorna följs verkligen inte åt i den borgerliga regeringens politik.
Regeringens senaste stolpskott i sammanhanget rör de vägar och järnvägar som har stor betydelse både nationellt och regionalt. Trots beslut om medfinansiering från kommuner och region har inte Banverket tillräckliga anslag för att Sydostlänken ska bli av.
Regeringen föredrar att lägga skattemedlen på att vidga utrymmet för klimatstörtande transporter på E22.
För klimatet och statsfinanserna vore det klokare att lösa E22:s problem med kilometerskatt för lastbilar samt bättre hastighetsövervakning.
Då skulle det finnas ekonomiskt utrymme för bättre spårförbindelser i Blekinge och Småland.
Fler och bättre vägar har hittills på alla ställen i världen lett till att fler använder bilen.
95 procent av all energi till transporter i Sverige kommer från fossila bränslen, och därför är det utifrån klimatperspektiv väsentligast att öka kapaciteten för spårburna transporter.
Att påstå sig vilja ha ledartröjan i EU:s klimatarbete och samtidigt via regeringsbeslut öronmärka hälften av alla nya investeringsmedel till vägar går inte ihop.
Sverige och resten av världen är inne i en lågkonjunktur och det är därför ett guldläge att öka samhällets investeringar och se till att de styrs till att göra både klimatnytta och ge nya arbetstillfällen.
Det är märkligt att regeringen inte tar vara på denna möjlighet, utan konsekvent fortsätter att prioritera den infrastruktur som var modern under det förra århundradet.
I stället borde man naturligtvis investera i nya spår och annan infrastruktur som passar i det fossilbränslefria samhälle som växer fram under 2000-talet.
Det mest fossila exemplet är Förbifart Stockholm, en sexfilig motorväg som planeras i Stockholm för en kostnad på cirka 30 miljarder. Detta megaprojekt har blivit en gökunge som tränger ut såväl spårtrafik som andra infrastrukturinvesteringar i resten av landet.
Klimatberedningen, med representanter från alla riksdagspartier, har enigt lagt förslag om att kapaciteten för person- och godstransporter på järnväg borde öka med 50 procent till 2020 och att kilometerskatt skulle införas för lastbilar.
Jämfört med klimatberedningens förslag är regeringens politik ett stort svek. Att vägarna prioriteras framför järnvägarna är ett bakslag för utvecklingen i regionen och för de företag som vill kombinera väg med järnväg.
Många människor, särskilt unga, vill kunna förflytta sig utan att bidra till växthus- effekten. För att kunna göra det behövs mer och inte mindre kollektivtrafik.
Satsningar på grön infrastruktur ger nya arbetstillfällen på kort sikt och en mer dynamisk arbetsmarknad på lång sikt.
Samtidigt sker en omställning till ett klimatsmartare Sverige. Det är goda investeringar för framtiden. Detta verkar de flesta vara eniga om nu, men inte Reinfeldts regering.