En skorrande falsk ton skär genom EU:s
nuvarande ordförandeland när statsminister
Reinfeldt hävdar att klimatet står i
fokus.
Samtidigt som Reinfeldt talar om ledarskap
och omställning så tar den regering
han själv leder beslut som för oss längre
bort från lösningen på klimatkrisen. Titta
bara på Åsa Torstenssons cirkelresonemang.
Infrastrukturministern säger nej till kilometerskatt
för lastbilar med hänvisning
till att det inte finns tillräckligt med spår
för att kombinera väg med järnväg.
Sedan väljer hon att lägga de nya investeringsmedlen
på motorvägar eftersom hon
tror att vägtrafiken kommer att öka. Hon
har missat att både företag och enskilda
vill ha klimatsmarta transporter.
Ord och handling i miljö- och klimatfrågorna
följs verkligen inte åt i den borgerliga
regeringens politik.
Regeringens senaste stolpskott i sammanhanget
rör de vägar och järnvägar som
har stor betydelse både nationellt och regionalt.
Trots beslut om medfinansiering från
kommuner och region har inte Banverket
tillräckliga anslag för att Sydostlänken ska
bli av.
Regeringen föredrar att lägga skattemedlen
på att vidga utrymmet för klimatstörtande
transporter på E22. För klimatet
och statsfinanserna vore det klokare att
lösa E22:s problem med kilometerskatt för
lastbilar samt bättre hastighetsövervakning.
Då skulle det finnas ekonomiskt utrymme
för bättre spårförbindelser i Blekinge
och Småland.
Fler och bättre vägar har hittills på alla
ställen i världen lett till att fler använder
bilen.
95 procent av all energi till transporter i
Sverige kommer från fossila bränslen och
därför är det utifrån klimatperspektiv väsentligast
att öka kapaciteten för spårburna
transporter.
Att påstå sig vilja ha ledartröjan i EUs
klimatarbete och samtidigt via regeringsbeslut
öronmärka hälften av alla nya investeringsmedel
till vägar går inte ihop.
Sverige och resten av världen är inne
i en lågkonjunktur och det är därför ett
guldläge att öka samhällets investeringar
och se till att de styrs till att göra både klimatnytta
och ge nya arbetstillfällen.
Det är märkligt att regeringen inte tar
vara på denna möjlighet, utan konsekvent
fortsätter att prioritera den infrastruktur
som var modern under det förra århundradet.
I stället borde man naturligtvis investera
i nya spår och annan infrastruktur
som passar i det fossilbränslefria samhälle
som växer fram under 2000-talet.
Det mest fossila exemplet är Förbifart
Stockholm, en sexfilig motorväg som planeras
i Stockholm för en kostnad på cirka
trettio miljarder.
Detta megaprojekt har blivit en gökunge
som tränger ut såväl spårtrafik som andra
infrastrukturinvesteringar i resten av landet.
Klimatberedningen, med representanter
från alla riksdagspartier, har enigt
lagt förslag om att kapaciteten för personoch
godstransporter på järnväg borde öka
med 50 procent till 2020 och att kilometerskatt
skulle införas för lastbilar.
Jämfört med klimatberedningens förslag
är regeringens politik ett stort svek. Att vägarna
prioriteras framför järnvägarna är
ett bakslag för utvecklingen i regionen och
för de företag som vill kombinera väg med
järnväg.
Många människor, särskilt unga, vill
kunna förflytta sig utan att bidra till växthuseffekten.
För att kunna göra det behövs
mer och inte mindre kollektivtrafik.
Satsningar på grön infrastruktur ger
nya arbetstillfällen på kort sikt och en mer
dynamisk arbetsmarknad på lång sikt.
Samtidigt sker en omställning till ett klimatsmartare
Sverige. Det är goda investeringar
för framtiden.
Detta verkar de flesta vara eniga om nu,
men inte Reinfeldts regering.