Det är väl dokumenterat att de som åker mest bil är män, medan de som åker mest kollektivt är kvinnor och låginkomsttagare.
Det förslag till plan för regional transportinfrastruktur för perioden 2010- 2021 som kommer att beslutas i höst visar ingen förbättring på jämställdhetsområdet.
Regeringen har i plandirektiven bakbundit Västra Götaland genom att kräva minst 50 procent vägsatsningar.
Till råga på allt har manligt dominerade kommunalförbund, i synnerhet utanför Göteborgsområdet, vägrat anpassa sig till moderna trafikmönster och klimatkrav.
Deras krav har gjort att Västra Götalandsregionens planförslag föreslår dubbelt så stora resurser till åtgärder för privatbilism som till kollektivtrafik- och järnvägsåtgärder.
Detta är bakåtsträvande ur både miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt men också ett svek mot kvinnorna.
Det är lätt att tala om behovet av kvinnors och mäns lika villkor, men jämställdhetsanalysen tycks inte följa med när begränsade resurser ska fördelas.
Vill politiken jobba med att stärka kvinnor som grupp måste pengar prioriteras på det transportsätt som kvinnor i större grad nyttjar.
Hela 75 procent av alla bilar i Sverige är registrerade på män som också står för 75 procent av allt bilkörande mätt i personkilometer. Två tredjedelar av de billösa hushållen utgörs av kvinnor.
Dagens utformning av reseavdrag subventionerar den bilkörning en manlig majoritet står för och män gör 2/3 av skatteavdragen.
Att reseavdraget i stället baserades på avstånd skulle gynna jämställdheten.
Västra Götalandsregionen och regeringen har hittills ignorerat detta faktum att kvinnors och mäns resmönster skiljer sig åt.
Om man på allvar vill ta hänsyn till kvinnors resevillkor bör kollektivtrafiken och järnvägssatsningarna prioriteras i förslaget till transportplan.