Idag överlämnas höghastighetsutredningen till regeringen. Därmed är frågan på bordet inför valet och vi kan samtidigt konstatera att två alternativ har börjat utkristallisera sig: De rödgröna är för och den blå alliansen tycks vara emot.

Debatten om höghastighetstågen faller lätt isär i ett antal delfrågor vilket hittills har gjort den aningen snårig. Frågorna om hur vi i framtiden ska resa och frakta vårt gods, hur vi ska ersätta flyget som snabbt transportmedel mellan de stora städerna och hur vi ska hantera klimatproblemet hänger alla samman, men de måste också analyseras var och en för sig.

Man kan exempelvis inte låtsas som om det hela handlar enbart om klimatet och bokföra hela kostnaden som en klimatåtgärd eftersom man då "glömmer" att vi också har ett behov av snabba och pålitliga transporter. Och även om kinesisk vindkraft är en billigare klimatinvestering än höghastighetstågen, så kan du inte åka mellan Stockholm och Göteborg med ett kinesiskt vindkraftverk.




Så låt oss börja med trafikbehovet. När man diskuterar järnväg räcker det inte med att fråga sig vad vi behöver idag utan vi måste också ställa frågan hur vi kommer att resa i framtiden, de närmaste 100-200 åren. Vi åker idag tåg på banor som ursprungligen byggdes på 1800-talet, det är i det långa perspektivet den här typen av infrastruktursatsningar ska ses.

Behovet av satsningar är stort. Idag står vi inför tre viktiga trafikproblem. Det första är den enorma trängsel som finns på järnvägen, det andra är transporthastigheten, den tredje är klimat- och miljöpåverkan.

Vi vill ha ett trafiksystem som är modernt, d v s som låter människor åka snabbt mellan olika delar av landet samt mellan Sverige och övriga Europa. Det problem som finns med bilar är att de inte är snabba nog, oavsett hur mycket motorvägar den borgerliga alliansen bygger så kommer hastigheten aldrig i närheten av de som tåg kan prestera. Höghastighetståg kan gå i ca 350 kilometer i timmen med dagens teknik. Och blickar vi framåt är gummi mot asfalt inte rent fysikaliskt en kombination som hastighetsmässigt kan mäta sig mot metallhjul mot räls.

Höghastighetståg är inte bara ett sätt att ersätta bilen och flyget. De är dessutom bättre än flyg eftersom de når direkt in i stadskärnorna. Internationell forskning visar att vid tågresor under två timmar förlorar flyget praktiskt taget allt passagerarunderlag. Tillräckligt snabba tåg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö skulle betyda att flyget och dess utsläpp mer eller mindre försvann av sig självt. På motsvarande sträckor med höghastighetståg utomlands har tåget 80-100% marknadsandelar.

Den satsning vi vill göra gäller inte heller bara storstäderna. Bombardier har utvecklat ett kombinationståg, Gröna tåget som kan köra snabbt på "vanlig" räls och med hög hastighet på höghastighetsbanor. Satsar vi på den lösningen kan vi inte bara koppla in fler städer på höghastighetsbanorna, vi kan också få igång en svensk tillverkning av en produkt som det kommer att finnas en väldigt stor efterfrågan på internationellt ett antal årtionden framöver.

När det gäller trängseln så är spåren idag proppfulla vilket skapar enorma förseningsproblem. Ett enda försenat tåg sprider förseningar genom systemet till mängder med tåg och orter. Samtidigt finns det idag inte kapacitet att ta emot de godstransporter som av klimatskäl bör ske genom en kombination av väg och räls. Genom att bygga höghastighetsbanor får vi inte bara ett bättre, miljövänligare och snabbare sätt att transportera oss själva, vi frigör dessutom kapacitet på de gamla banorna för den godstrafik som idag inte får plats där, vi får en dubbel effekt.

Om det så enbart gällde förseningarna så måste vi bygga fler spår, även mellan de stora städerna där det redan finns spår. Och ska man bygga fler spår är det bättre att bygga framtidens spår än att bygga fler av gårdagens spår.

För någon gång måste vi ju göra satsningen på snabba järnvägar. Vi ligger redan mer än fyrtiofem år efter Japan och över tjugo år efter många europeiska länder. I Spanien har det beslutats att minst 90 procent av befolkningen skall ha högst fem mil till närmsta höghastighetsjärnväg senast 2020. I Parisregionen läggs 80 % av infrastrukturinvesteringarna på att utvidga spårsystemen. Förra året fanns ungefär 550 mil höghastighetsjärnväg i Europa och ytterligare 1200 mil byggs eller planeras fram till 2025. Såväl klimatförändringarna som ekonomin är motiv för att flyget i de flesta destinationer måste ersättas av snabba tågförbindelser. Det är olyckligt om den blå alliansregeringen skulle lyckas avskärma Sverige från resten av Europa. Vi är många som skulle vilja åka med snabba natt- och dagtåg till Paris, Bryssel och andra ställen i Europa.

Så kommer vi då till klimatfrågan. Transportsektorn är som helhet en stor faktor i varje klimatpolitik värd namnet. 40 % Sveriges samlade utsläpp, 20 miljoner ton, står transportsektorn för och lastbilstrafiken har ökat sin andel av utsläppen de senaste åren. Ska vi få ner våra utsläpp så måste det till en förändring i transportsektorn. Denna förändring ska helst också vara en förbättring, d v s den ska ha en ambition att nå framtiden, inte att söka gårdagen.

Vi menar att framtiden finns i de kollektiva transporterna, medan alliansen fortfarande hoppas på miljövänlig massbilism. Om höghastighetsjärnvägen är en symbol för rödgrön klimatpolitik så är motorvägen symbolen för alliansens klimatpolitik.

Enligt FNs klimatpanel har vi max 8-10 år på oss att vända trenden av ökande växthusgaser till en minskning. I Sverige är det omöjligt att ersätta all biltrafik med kollektivtrafik och alla vägtransporter med tåg. Det finns många områden i Sverige där bilen är oundgänglig och för korta godstransporter är lastbilar oumbärliga. I ett sådant läge är det extra viktigt att göra det vi kan där det går.

Sverige har som EU-ordförandeland en särskilt ansvarsfull roll inför FNs klimatmöte i Köpenhamn. Den ledartröja i klimatarbetet som statsministern säger sig vilja ha borde leda till en koncentration av de offentliga investeringarna till det som behövs i omställningen från 1900-talets oljesamhälle till 2000-talets klimatsmarta samhälle.

Vi måste använda sunt förnuft när klimatproblemen ska lösas. Det går inte att låsa sig vid en enda lösning, utan det vi kan göra är att utforma investeringar, regelverk och ekonomiska styrmedel så att marknaden kan styra omställningen på effektivast möjliga vis. Det finns säkert inte ett enda bränsle eller ett enda energislag som kan ersätta oljan och minska utsläppen. Det finns heller inte ett enda transportslag som kan ersätta bilar och lastbilar och detta kan inte heller ske överallt. Det vi vet att vi kan göra är att ta de beslut vi kan nu för att säkerställa att morgondagens transportsystem verkligen finns imorgon och inte tio år för sent.

Sverige bör börja bygga framtidens transportsystem idag.