Vattenfall ägs av svenska staten, det vill säga medborgarna. Nu är det dags att regeringen styr bolaget bort från kolkraften, skriver Karin Svensson Smith (mp).

Frågan om det statliga svenska bolaget Vattenfalls brytning och eldning av kol i andra länder ställer några intressanta företagsekonomiska, demokratiska och etiska frågor på sin spets.

I centrum finns också en brutalt praktisk fråga: Vattenfalls kraftverk släpper ut 100 miljoner ton koldioxid om året, vilket är dubbelt så mycket som Sveriges samlade utsläpp inom landets gränser. Hur tusan ska Europa bli av med de utsläppen?

Vattenfall är ett bolag som ägs till 100 procent av svenska staten, alltså av oss medborgare. Detta faktum kan man hantera på två sätt, antingen genom att hävda att företag drivs bäst av privata intressen (högerns argument), eller genom att hävda att Sverige måste ta sitt ansvar för sitt ägande (en mer rödgrön syn på saken).

Går man på den första linjen så bör Sverige inte ta något ansvar alls, och detta av det rent principiella skälet att det finns en styrelseordförande och en direktör på Vattenfall som har det ansvaret. De heter förresten båda Lars. Och det vet både regeringen och vi att något ansvar för klimatfrågan tänker dessa inte ta.

Går man på den rödgröna linjen, och det tänker jag göra i denna artikel, så kan man konstatera att bankkrisen med all önskvärd tydlighet har visat att näringslivet inte tar något ansvar för samhället som helhet. De flesta länder bedrev en politik där det sades att allt skulle bli effektivare av en avreglering och att marknaden skulle få sköta sig själv.

På bankerna satt människor som lärt sig på sina ekonomutbildningar att människans natur är att ta vara på sig själv. Så de följde denna inlärda väg och det ledde till att banksektorn kördes i botten. Resonemanget tycks ha följt linjen "Min genväg är en så liten del av banksektorn att den inte hotar helheten".
Men det visade sig att alla i branschen tog genvägar genom handel med osäkra fordringar och så var kraschen ett faktum.

På samma sätt är det med mycket av energiindustrin. Eftersom varje enskilt kraftverk släpper ut en obetydlig del av de samlade växthusgaserna så blir den samlade bedömningen att inga kraftverk är dåliga. Och utsläppen bibehålls. I det läget, liksom när det gäller bankkrisen, måste myndigheterna i varje land ta det ansvar ledarna i näringslivet inte tar. Någon måste ju se till helheten och ta ansvar för vår gemensamma framtid.

Skälet till att högern anser att staten inte bör äga företag är att varje enskilt företags intresse inte ska blandas ihop med samhällsintresset eftersom dessa företag då riskerar att misskötas ur rent företagsekonomiskt perspektiv och därmed gå omkull. Det är ett ganska bra skäl som nog håller i många fall, men inte i alla.

Det är dessutom ett skäl som är tämligen ointressant när den konkreta frågan om minskningen av utsläppen kommer upp på bordet. För här står ju två principer mot varandra: Å ena sidan statens skyldighet att skydda sina medborgare, å andra sidan högerns delvis sunda vilja att hålla statsmakterna borta från styrelserummen på företagen.

Och i det läget måste nog statens skyldighet att skydda sina medborgare komma i första rummet.

Så till demokratin: Samtliga partier har lovat medborgarna att minska utsläppen av växthusgaser. Det är dessa medborgare som är ägare till Vattenfall, inte regeringen. Det är alltså inte mycket begärt av regeringen att denna på något vis bör förmedla den informationen till Vattenfalls ledning så att bolaget kan ändra sin inriktning från att utveckla kolförbränningsbranschen till att, förslagsvis, leda omställningen till modernare och renare energislag.

Om några veckor börjar det ödesdigra klimatmötet i Köpenhamn. Sverige är ordförande för den gruppering av länder som förväntas gå före och visa ledarskap i det för mänskligheten avgörande förhandlingsarbete som återstår. Att fortsätta låta det helstatliga Vattenfall utvinna energi ur brunkol har lett till kraftiga och välunderbyggda klimatprotester i Tyskland och i andra länder.

Att låta Vattenfall fortsätta med koleldade kraftverk undergräver med rätta den trovärdighet Sverige behöver för att andra länder ska ta de konkreta klimatförslagen på allvar.