Nyligen besökte förra årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, Göteborg för att medverka i Kvalitetsmässan. En av Krugmans specialfrågor är den ekonomiska krisen, hur den uppkom och hur vi löser den. Det han har att säga är också relevant inför klimatkonferensen i Köpenhamn.

En poäng är att en ekonomisk politik som inriktar sig på utbudssidan i ekonomin är verkningslös i en djup ekonomisk kris, då problemet är låg efterfrågan. Man kan inte få folk att köpa mer genom att fylla butikerna med fler varor. Anledningen är att människor i en kris sparar sina pengar, vilket minskar efterfrågan.

Stat och kommuner måste då få igång den offentliga konsumtionen. Om medborgare och företag inte konsumerar och investerar så måste den offentliga sektorn göra det, annars faller ekonomin som helhet.

Slutsatsen för svenskt vidkommande är att regeringen Reinfeldt har gjort precis tvärt emot det den borde göra: de gav för lite till kommuner och landsting som i sin tur har sparat på jobben, vilket har fördjupat krisen. Sedan har högern ägnat sig åt att sänka skatterna för att öka människors vilja att arbeta, vilket är tämligen ineffektivt när få arbeten finns att söka.

Krugman pläderar huvudsakligen för offentliga investeringar, inte offentlig konsumtion, för att få igång efterfrågan. Skälet är att investeringar ger ett värde även efter krisen.

Detta är intressant då vi just nu råkar ha en annan kris över oss samtidigt som den ekonomiska, nämligen klimatkrisen. Och alla kända lösningar på den kräver stora investeringar.

Att lösa klimatkrisen kräver, förutom ändrade levnadsvanor, ny teknik som möjliggör minskade utsläpp. Här är offentliga investeringar en viktig del.

Om den offentliga sektorn beställer ny teknik, exempelvis en ny generation höghastighetståg, kan utvecklingen av denna ta fart. Ett konkret exempel är Bombardier som vill utveckla ett kombitåg, Gröna tåget, som kan köras både på vanlig räls och som höghastighetståg. Och den tekniken utvecklas händelsevis i Sverige.

Globalt krävs enorma investeringar för att lämna det fossilbränslebaserade samhället och övergå till energisnåla och förnybara tekniker för produktion och transporter.

Ytterligare en av Krugmans poänger är att det första som måste göras i en kris är att rädda banksystemet. På detta område nämner han Sverige som ett föredöme ? han talar då om 1990-talskrisen.

Bankerna behöver nytt kapital i massor, vilket bara kan tillföras om staten övertar en del av ägandet i bankerna. Krugman påpekar:

?Inget kunde vara värre än att misslyckas med att göra det som är nödvändigt av rädsla för att räddandet av finanssektorn är socialism.?

Detta är ju ganska komiskt ur svenskt perspektiv eftersom bankräddaren nummer ett enligt denna modell i vårt land är förre moderatledaren Bo Lundgren, som skaffat sig respekt hos både högern och vänstern genom sitt praktiskt osentimentala sätt att göra detta.

Vi har således i Sverige en höger som förra gången de var vid regeringsmakten följde Krugmans rekommendation ? rädda bankerna även om staten måste köpa dem

Men som nu gör precis tvärtom när det gäller Krugmans andra rekommendation och sänker skatter istället för att investera.