Att bygga Förbifart Stockholm och andra motorvägar är en fråga om moral. Vem ger oss rätten att bygga in framtida generationer i ett fortsatt oljeberoende? Vad ger oss rätten att fortsätta att exploatera grönmark när vi bygger en alltmer utglesad stad? Vad ger oss rätten att använda pengar till mer asfalt och betong när resurserna inom vård, skola och omsorg tryter?

När det pratas om moraliska perspektiv i samband med klimatförhandlingarna och prognoser för uttorkade landskap respektive översvämmade områden är det självklart att nicka instämmande. Men så fort det kommer till konkret politik om att faktiskt bygga om samhället skruvar en och annan på sig; har vi verkligen detta moraliska ansvar? Men om inte vi har det, vem har det då? Det är till syvende och sist denna typ av frågeställning som de pågående klimatförhandlingarna vilar på.

Den borgerliga regeringen åker skrupellöst till Köpenhamn med klimatflaggan svajande i topp ? utan att reflektera kring vårt ansvar att lägga om prioriteringarna för hela samhällsbyggandet här och nu. Vi kan prata hur mycket som helst om klimat men om de inte får något avtryck i verkligheten, mer än att vi köper oss fria från egna utsläppsminskningar genom åtgärder i utvecklingsländerna, är det inte mycket att hänga i julgranen.

Det handlar också om att samhället ska ge rätt signaler till oss medborgare. Släck lampan ? rädda klimatet! Ta bussen ? minska bilismen! Dessa uppmaningar riktar sig till vår moral på ett personligt plan. Men om samhället samtidigt satsar miljarder på projekt som leder till ökad klimatpåverkan, som dessutom är mångfalt mycket större än vars och ens individuella insats, nedmonteras den moraliska motivationen successivt.

För att lösa klimatfrågan är det nödvändigt att ha en gemensam tro på att förändring är möjlig. Det är politiker som måste gå i bräschen för den genom att ta beslut som leder åt rätt håll, som ger oss hopp om att det faktiskt går att skapa en bättre framtid. Både för nu levande och för framtida generationer.