Förhandlingarna i Köpenhamn syftar till en global lösning för att kunna avvärja en klimatkatastrof. Samtidigt pågår i Sverige en nationell åtgärdsplanering för den kommande tioårsperiodens trafikinvesteringar. Transporterna har stor inverkan på klimatet eftersom energin för inrikes och utrikes transporter till 95 procent kommer från fossila drivmedel.

Det är intressant att spegla dessa två processer mot varandra; klimatförhandlingarna som är av en abstrakt och global karaktär samt åtgärdsplaneringen som är konkret och nationell. Sverige har en geografisk fördel med sin långa kust och drygt 50 hamnar.

Med en klimatfokuserad transportpolitik kan sjöfarten bidra till en snabbomställning av godstransporterna. Sjöfarten är ett av de mest energieffektiva sätten att transportera stora godsmängder, vilket beror på att friktionen mellan skrov och vatten är mycket låg. Inrikes sjöfart utgör i dagsläget enbart åtta procent av den totala hanteringen av gods i svenska hamnar, vilket inte är mycket med tanke på förutsättningarna. Genom att bättre utnyttja inrikes sjöfart skulle vägnätet kunna avlastas från tung trafik. Jämför med dyra och tidsödande investeringar på landbacken är vattenvägen jämförelsevis snabb och billig.

Det verkar som om regeringen helt har missat sjöfarten. Trots principbeslut om tonnageskatt som finns i de andra sjöfartsnationerna i Europa verkar regeringen aldrig få med det i sin budget. I Sverige får sjöfarten dessutom till skillnad från de landbaserade transporterna själv betala för sina infrastrukturinvesteringar. Sammantaget har denna sjöfartsfientliga politik lett till en utflaggning av fartyg och medföljande arbetstillfällen från Sverige.

Omfördelning av pengar

För att anta klimatutmaningen och samtidigt skapa förutsättningar för effektiva godstransporter krävs en omfördelning av pengar till förmån för investeringar i järnväg samt sjöfart, och till nackdel för nya motorvägar. I dag har lastbilstrafiken bättre villkor jämfört med sjöfart och järnväg, vilket har inneburit att den under flera årtionden har tagit marknadsandelar från de andra transportslagen.

Att lastbilstrafiken ökar är lätt att se bland annat på E 6 i Bohuslän som fylls av pärlband med norska lastbilar. Under den borgerliga regeringen har investeringarna förskjutits markant till vägarnas fördel. Många viktiga järnvägsinvesteringar, exempelvis Hamnbanan (som är en förutsättning för att minska lastbilstrafiken till Göteborgs hamn), får stå tillbaka för att bygga nya motorvägar.

De välgenomtänkta strategierna för hamnar och omlastningscentraler med många bra förslag för att kombinera sjöfarts-, järnvägs- och vägtransporter har regeringen häpnadsväckande nog valt att lägga i byrålådan.

Hårdare utsläppskrav

Från och med 1 juli 2010 ställs via beslut i Internationella Sjöfartsorganisationen (IMO) hårdare krav på svavelutsläpp från sjöfarten. Inom Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen gäller i dag gränsvärdet 1,5 viktprocent svavel. Denna gräns ändras 1 juli 2010 till 1,0 viktprocent samt 1 januari 2015 till 0,1 viktprocent. Dessa utsläppsskärpningar är viktiga för att sjöfartens miljöpåverkan ska minska.

Enligt en analys från Sjöfartsverket kan de nya kraven resultera i att transporterna med sjöfart minskar med 2 - 10 procent, till förmån för transporter främst med lastbil, men även med järnväg. Vissa aktörer i branschen oroas därför inför de nya miljökraven. Men lösningen på problemet är inte att sjöfarten ska slippa undan sitt miljöansvar. Lösningen handlar om att andra transportslag, i detta fall lastbilstrafiken, också måste ta sin del av ansvaret för klimat och luftkvalitet.

Den viktigaste faktorn vid köp av en transport är den relativa kostnaden, inte den absoluta. Lastbilstransporterna är för billiga i dag. Genom att även Sverige inför en kilometerskatt för tunga lastbilar så som ett flertal andra länder i Europa redan har gjort, kan sjöfartens konkurrensfördel öka, samtidigt som utsläppen minskar.

Duger inte att smyga undan ansvar

Ska transportsystemet bli ekologiskt hållbart duger det inte att smyga undan från ansvar, utan att ta ansvar. Det gäller för alla transportslag; sjöfart, lastbilar, flyg och järnväg. Vi välkomnar därför kommande krav på skärpta utsläpp för svavel inom sjöfarten, och anser att såväl tonnageskatten som en kilomerskatt för tunga lastbilar bör införas.

De investeringar utredningarna om hamnstrategin och omlastningscentraler föreslår bör fogas in i de kommande åtgärdsplanerna. På så sätt kan regeringens abstrakta tankar om att ha ledartröja i klimatfrågan få en förankring i verkligheten.