Statsminister Fredrik Reinfeldts ordförandeskap i EU och hans regerings förberedelser inför klimatmötet i Köpenhamn är ett trendbrott i förhållande till hur svenska regeringar tidigare har agerat i internationella miljösammanhang. Tidigare har Sverige gått i bräschen i det internationella miljöarbetet. Ett exempel: när det svenska talet på FN-konferensen i Rio1992 hade hållits, hyllades Sverige på NGO:s Global Forum med att den svenska flaggan hissades i topp. Sverige var dagens hjälte.

Nu är det tvärtom. Såväl på klimatmötet i Köpenhamn som på ett av förberedelsemötena i Poznan 2008 har Sverige av fristående miljöorganisationer utsetts till dagens fossil. Sverige har inte imponerat.

Sverige har annars en stolt historia på miljöområdet. Det är inte överord att påstå att det var Sverige som förde upp miljöfrågorna på dagordningen i den internationella politiken. Vårt land hade en mycket pådrivande roll vid de internationella miljömötena i Stockholm 1972, Montreal 1987 och Rio 1992. När det gäller försurningen, ozonskiktets uttunning och klimatet har Sverige gjort stora insatser. Ett annat exempel är EU:s kemikalielagstiftning REACH, som tillkom med svensk lagstiftning som förebild.

Sveriges goda rykte på miljöområdet var ingen tillfällighet. Svenska regeringar har genom åren haft en långsiktig strategi för att sätta miljöfrågor högt på den politiska dagordningen i internationella fora. Genom god kontakt med forskarsamhället och skickliga och miljömedvetna diplomater kan även en liten nation få ett stort inflytande. Att vara ett föregångsland på hemmaplan har varit viktigt för att få respekt av andra länder. Sverige har också genom åren upparbetat ett stort förtroende i G77-gruppen.

Allt detta hade Fredrik Reinfeldt kunnat utnyttja betydligt bättre inför och under klimatförhandlingarna i Köpenhamn. En knäckfråga på Köpenhamnsmötet, liksom vid många tidigare liknande möten, är motsättningen mellan nord och syd. Här hade Sverige, ett rikt industriland med stort förtroende i den fattiga världen, kunnat spela en roll som brobyggare. Men den chansen har av allt att döma försuttits. Frågan är om den fattiga världen litar på Sverige längre.

Den granskning av regeringens förberedelser inför mötet som våra tre partier gjort, och som vi presenterar i rapporten ?Från gårdagens hjälte till dagens fossil?, visar att den svenska regeringen istället intagit en mycket passiv och avvaktande hållning. På punkt efter punkt har regeringen underlåtit att agera, och låtit andra krafter styra. Man har helt enkelt inte iklätt sig det politiska ledarskap som man hade kunnat göra.

Det blir inget bra betyg för regeringen Reinfeldt när det gäller hanteringen av klimatfrågan.