Valet i höst avgör om vi går en väl fungerande tågtrafik i hela landet. Och om vi får en tågtrafik som är till för alla. Eller om tågtrafiken ska sättas på ett sluttande plan, med fortsatta förseningar och kapacitetsbrister.

Å ena sidan finns ett rödgrönt regeringsalternativ som på allvar satsar på tågtrafiken genom att investera 100 miljarder kronor mer än regeringen i järnväg och kollektivtrafik. Om vi får väljarnas förtroende kommer vi att bygga Sveriges första höghastighetsbanor, med snabbare restider och större kapacitet som resultat. Vi höjer anslagen till underhåll för att skapa mer tillförlitlig tågtrafik. Vi satsar på spårvägar och snabbare kollektivtrafik i städerna. Och vi investerar i viktiga järnvägsutbyggnader runtom i hela landet, som gör att fler kan åka tåg snabbare och smidigare.

De senaste åren har tågresandet ökat kraftigt i Sverige, en mycket positiv trend som överträffar alla prognoser. Samtidigt har inrikesflyget minskat och biltrafiken ökat mindre än väntat. Fler och fler människor vill åka tåg. En rödgrön regering möter den ökande efterfrågan av tågresor genom stora investeringar.

Å andra sidan finns den borgerliga regeringen som har motarbetat järnvägen ända sedan de kom till makten 2006. Som ett sätt att möta den ökade efterfrågan på tågresor fördubblar regeringen banavgifterna, istället för att satsa på mer spår och fler avgångar. Samtidigt lämnas vägtrafiken helt utan avgiftshöjningar; ingen höjning av koldioxidskatten och ingen kilometerskatt för tunga lastbilar.

Alltså väljer regeringen ensidigt att höja avgifterna för det transportslag som är mest klimatsmart och som har framtiden för sig. Det ger helt fel signal till alla oss som vill åka tåg. Hur ska man som individ uppmuntras att ta klimatansvar om biljettpriserna blir dyrare samtidigt som kvaliteten i tågtrafiken försämras?

En av de första frågor som regeringen Reinfeldt valde var att försöka lägga ner Citybanan-projektet och därmed begrava möjligheten att bygga bort den största flaskhalsen i det svenska järnvägssystemet. Motvilligt fick regeringen sen via en specialutredning se sig överbevisade om idéns orimlighet och Citybanans absoluta nödvändighet. Med konsekvensen att projektet försenades och fördyrades väsentligt. Inför den långsiktiga planeringen av järnvägen villkorade regeringen att minst 50 procent av pengarna skulle gå till väginvesteringar, vilket ledde till att viktiga järnvägssatsningar prioriterades bort.

Inget land i världen har lyckats med konststycket att avreglera tågtrafiken och samtidigt förbättra situationen för resenärerna. Men nu försöker sig regeringen Reinfeldt på detta experiment. Kanske är det detta Reinfeldt menar med att vara ett föregångsland? Internationella exempel från såväl Storbritannien som Nya Zeeland visar att ensidigt fokus på privat vinst leder till försämringar i tågtrafiken. Vi anser att staten bör ta ett helhetsansvar för tågtrafiken och att regeringens experiment med avreglering av tågtrafiken avbryts. Det är resenärens perspektiv som ska stå i fokus, inte operatörens.

Resultatet av avregleringen blir fokus på affärsresenärer och dyrare biljetter, och att resenärer med mindre pengar i plånboken lämnas i sticket. Ålderdomliga vagnar och sämre service är redan en realitet på sträckor där avregleringen genomförts.

Miljöpartiets målsättning är tydlig. Vi vill ha en tågtrafik för alla. Oavsett om man reser med tåg för att man är på väg till jobbet eller på väg till skidsemester ska man kunna lita på att tåget kommer i tid och att det går snabbt och smidigt. Oavsett om man reser med lap-top eller med barn, oavsett om man är funktionshindrad eller obehindrad. Oavsett om man bor längs norrlandskusten eller i Skåne. Alla ska finna en plats på tåget.

Vi har satsningarna som möjliggör detta. Korten är lagda, och det är upp till var och en att ta ställning. För en banbrytande utveckling eller lappa-och-laga?