Infrastrukturminister Åsa Torstensson slår sig för bröstet och menar att regeringen har åtgärder för att förbättra tågkaoset. Resenärer, tågoperatörer och företag som är beroende av järnvägstransporter har en helt annan åsikt. Det står nu tydligt att valet kommer att avgöra om tågtrafiken ska fungera eller inte.

Avregleringen av järnvägen och de höjda banavgifterna är exempel på hur regeringen förvärrar situationen istället för att förbättra den. Tågresandet i Sverige har ökat. Ökad persontrafik och ökade godsvolymer gör att trängseln ökar på våra spår. Problemet med trängseln botas inte med regeringens politik som bara flyttar tillbaka trafik till våra vägar. Det behövs investeringar i nya spår och mer trafik och en byggstart av höghastighetsbanorna som också lämnar utrymme för godstrafiken på stambanorna. Regeringen följer sin lappa- och lagapolitik och överför 400 miljoner från investeringsbudgeten för att åtgärda det mest akuta. Men några nya pengar ser vi inte röken av. Hur mycket stryk ska den svenska järnvägen behöva ta innan Torstensson och hennes regeringskompisar reagerar?

Avregleringen innebär ökade svårigheter att ha sammanhållna tidtabeller för tågtrafiken och riskerar att utarma utbudet av trafik på de mindre lönsamma sträckorna. Människors ökade intresse för klimatsmarta resor försvåras. För Miljöpartiet är det självklart att vi från politiskt håll ska möta resenärernas behov genom att bygga ut kapaciteten och arbeta för en samlad tågtrafik över hela landet. Trafiken ska också spegla människors olika behov. Det ska vara lätt att resa klimatsmart. Men med alliansens politik tvingas många istället att välja bilen eller flyget. Höjda banavgifter ökar biljettpriserna, det är enkel matematik.

Någon motsvarande avgift finns varken för väg- eller flygtrafiken. Skatteintäkterna från lastbilstrafiken motsvarar bara en femtedel av kostnaden den gör upphov till. Varför järnvägen ska bestraffas med en fördubblad banavgift, när man kategoriskt säger nej till kilometerskatt för den tunga trafiken är en fråga som regeringen undviker att svara på.

Inte heller tar man hänsyn till stora delar av den svenska basindustrin som är beroende av järnvägen för sina transporter. LKAB, Stora Enso och Avesta Sheffield är bara några exempel. Det enda dessa företag får är en fördyring, utan att få en förbättrad service eller bättre kapacitet.

Konkurser och utebliven service i avregleringens spår. Trasiga, inställda eller försenade tåg. Dyrare biljetter och färre avgångar. Det är resultatet av den järnvägspolitik som Torstensson är så stolt över. Men det är inte en politik för framtiden. Med en rödgrön regering får vi en helt nödvändig investering i det svenska järnvägsnätet med 100 miljarder, det är en politik som gör skillnad i verkligheten och tar ansvar för klimatförändringarna.