Det nyligen avslutade Köpenhamnsmötet ledde inte det avtal som behövs för att stoppa klimatförändringarna. Men i det här läget är det beslutsamhet den känsla som behövs, inte besvikelse. Regeringscheferna måste snarast samlas igen och fatta bindande beslut om tillräcklig minskning av klimatpåverkan, överföring av resurser och annat som behövs för att bevara de ekosystem människan är beroende av för sin överlevnad. Det finns redan planer för ett möte i Mexico, COP16, i december nästa år.

Men vi andra kan inte bara vänta på att någon annan ska ta ansvar för vår gemensamma framtid. Alla kan göra skillnad på något sätt. Merparten av debatten de gångna månaderna har handlat om klimatmötet i Köpenhamn eller vad enskilda kan göra. Det är dags att rikta sökljuset på de politiska beslut som fattas av kommuner och regeringen. Sverige har goda möjligheter att ställa om till ett fossilfritt samhälle, men då krävs det att politiken fokuserar på klimat vid beslut om investeringar, skatter och lagar.

Om Sverige ska kräva av andra länder ska satsa på modern teknik som underlättar för att ställa om samhället så bör vi rimligen göra det själva också. Det räcker absolut inte med att byta bränsle även om detta också ska göras. Enligt FNs klimatpanel och Vägverket måste 80 procent av omställningen inom transportsektorn handla om att använda mindre energi ifall klimatmålen ska nås. Det bästa sättet att spara energi är att ersätta bilresor med kollektivtrafik eller cykel. För många är det en önskan att kunna välja åka kollektivt till jobbet, tåget framför flyget för semesterresan, och cykeln i stället för bilen när det gäller korta avstånd. För att det ska vara möjligt krävs dock att politikerna fattar beslut som underlättar för alternativ till bilen.

Hittills har alltför mycket gått åt fel håll. Trots alla försök att hålla en klimatprofil i samband med Köpenhamnsmötet väljer regeringen Reinfeldt att höja banavgifterna som gör järnvägstrafik dyrare i stället för att införa kilometerskatt för de lastbilar som sliter mest på vägarna och står för stora utsläpp. Regeringen ger stora ägartillskott till SAS som släpper ut växthusgaser, men har vinstkrav på SJ som står för klimatsmarta resor.

Regeringen ska i vår bestämma om hur infrastrukturplanens 417 miljarder kronor ska fördelas mellan vägar och spår. För att finnas i klimatfronten bör regeringen säga ja till höghastighetsspår i stället för att fortsätta stödet till flyget genom skattebefrielse, ägartillskott mm. Det valet borde vara lätt i ett läge när järnvägen dras med kapacitetsbrist, förseningar och svårigheter att göra den plats som efterfrågas för godstrafik De 30 miljarder som regeringen planerar att lägga på en motorväg i Stockholm skulle i stället kunna användas för att förse Sveriges åtta största städer med moderna spårvagnssystem. Västerås skulle kunna bli en av dem.

På motsvarande sätt kan det som i regeringens planer är tänkt för att vidga vägkapaciteten användas för att underlätta för företag och enskilda som vill använda järnväg. Kommunpolitikerna kan prioritera cykelbanor och bussfiler framför parkeringsplatser. Den i särklass viktigaste järnvägssatsningen i Mälardalen är att bygga fyrspår sträckan Tomteboda-Kallhäll på Mälarbanan.

Allt detta kan verka futtigt när vi står inför hotet om klimatförändringar. Men då ska vi ha klart för oss att alla klimatutsläpp är lokala någonstans och att vi för de kommande generationernas skull inte har något moraliskt alternativ till att försöka avvärja klimatkatastrofen.