Köpenhamnsmötet ledde inte det avtal som behövs för att stoppa klimatförändringarna. Men i det här läget är det beslutsamhet den känsla som behövs, inte besvikelse. Regeringscheferna måste snarast samlas igen och fatta bindande beslut om tillräcklig minskning av klimatpåverkan, överföring av resurser och annat som behövs för att bevara de ekosystem människan är beroende av för sin överlevnad. Det finns redan planer för ett möte i Mexico, COP16, i december nästa år.

Men nu är det är dags att rikta sökljuset på de politiska beslut som fattas av kommuner och regeringen. Sverige har goda möjligheter att ställa om till ett fossilfritt och klimatneutralt samhälle, men då krävs det att politiken fokuserar på klimat vid beslut om skatter och avgifter, lokala investeringar, lokala avgifter och lagar som underlättar arbetet.

Sverige ska satsa på modern teknik för att ställa om samhället. Våra städer utgör en viktig arena för nya innovationer, men då måste man våga satsa på riktigt. Likaså måste transportsystemen, och särskilt användningen av bil, förändras. Att byta bränslen räcker inte även om detta också ska göras. Enligt FNs klimatpanel och Vägverket måste vi använda betydligt mindre energi ifall klimatmålen ska nås. Att spara energi med att ersätta kortare bilresor med kollektivtrafik, cykel
eller gång är bra sätt. För många är det en önskan att kunna välja åka kollektivt till jobbet, ta tåget framför flyget för semesterresan, och ta cykeln i stället för bilen. För att det ska vara möjligt krävs dock att politikerna fattar beslut som underlättar detta.

Trots alla försök att hålla en klimatprofil i samband med Köpenhamnsmötet har regeringen Reinfeldt gjort många vägval i fel riktning. De kommunala klimatsatsningar som gjordes med så kallade KLIMP-medel avvecklades. Man beslutar nu att höja banavgifterna som gör järnvägstrafik dyrare i stället för att införa kilometerskatt för de lastbilar som sliter mest på vägarna och står för stora utsläpp. Regeringen ger stora ägartillskott till SAS som släpper ut
växthusgaser, men har vinstkrav på SJ som står för klimatsmarta resor.

Regeringen ska i vår bestämma om hur infrastrukturplanens 417 miljarder ska fördelas mellan vägar och spår. Regeringen har haft möjlighet att säga ja till höghastighetsspår i stället för att fortsätta stödet till flyget genom skattebefrielse, ägartillskott mm. Det valet borde vara
lätt i ett läge när järnvägen dras med kapacitetsbrist, förseningar och svårigheter att göra den plats som efterfrågas för godstrafik. De 30 miljarder som regeringen planerar att lägga på en motorväg i Stockholm motsvarar 3 Citytunnel projekt. Vi skulle i stället vilja använda detta för att förse Sveriges åtta största städer med moderna spårvägssystem. I Malmö och Skåne vill vi ha mer järnväg och nya spårvägar, det är en investering som gör det lättare att resa klimatvänligt men som också ger jobb i lågkonjunkturen.

Kommunerna kan göra mycket. I Malmö och Region Skåne har arbetet med omställningen bara börjat och målsättningarna är höga. Satsningarna på att göra staden framkomlig för bilar har pågått sedan 1970-talet och försett Malmö med trafikleder genom och runt staden. Vi behöver ge tillbaka staden till cyklar och människor istället för till bilar. Vi kan bygga mer bostäder istället för p-platser. Vi kan plantera mer träd och grönska. Vi kan införa en lokal klimatfond för teknik och innovationer. Vi måste också ta betalt för den klimatbelastning som pendlingstrafiken och bilismen skapar. Allt det går att göra, men det krävs en omställning, och nya beslut och modet att genomföra detta.

Visst kan det verka futtigt när vi står inför hotet om klimatförändringar. Men då ska vi ha klart för oss att alla globala klimatutsläpp alltid är lokala och att vi för de kommande generationernas skull inte har något moraliskt alternativ till att försöka avvärja klimatkatastrofen.