I ljuset av SAS-krisen mobiliseras nu för att stödja Kastrup. En mobilisering för höghastighetsbanor är ett bättre sätt att möta framtiden.

Samuel Gustaf von Troil (1804–1880) var en av de driftigaste landshövdingar som funnits i Skåne. Men som riksdagsman bekymrade han sig inte bara om länets utan om hela rikets väl och ve. I en debatt på riddarhuset varnade han 1853 att Sverige ”skulle bli lika isolerat från den stora utvecklingen som Kina” om man inte satsade på järnvägar. Troils och andras agitation hjälpte. År 1856 fick Sverige sina första järnvägar. Det var emellertid nio år efter Danmark och tre år efter Norge. Närmare trettio europeiska stater kom före oss.

Och idag går jämförelsen med Kina åt andra hållet. Kineserna planerar att bygga 800 mil höghastighetsjärnväg fram till år 2020 och snart kan man åka med 380 km/h, snabbast i världen, på en ny bana mellan Beijing och Shanghai. Detta ingår i en global trend med satsning på järnvägar i allmänhet och höghastighetsbanor i synnerhet. Till de länder som har börjat bygga sådana hör Marocko och Turkiet. Ett motiv är att banorna har visat sig kommersiellt framgångsrika i länder som Japan och Frankrike. Men viktigare är att vi på grund av klimatförändringarna snabbt måste lämna fossilsamhället. Ska vi nå det 1,5-gradersmål som en bred internationell opinion och även svenska rödgröna politiker talar om kan inte flyget fortsätta som hittills, för det finns inga klimatvänliga flygbränslen inom synhåll. Vi kan inte heller låta diesellastbilar stå för merparten av våra godstransporter.

Med järnvägar där man kan åka minst 300 km/h slås två flugor i en smäll. Man kommer hyggligt fort fram utan att flyga, och på de gamla järnvägarna blir det mångdubbelt större plats för gods- och lokaltrafik. I fjor kom en offentlig utredning om höghastighetsbanor som förespråkade att sådana skulle byggas från Stockholm till Göteborg och Skåne. Det skulle vara en stor ekonomisk satsning, men i förhållande till landets trots allt mindre än vad 1850-talets gamla fattig-Sverige kostade på sig. Mellan och inom partierna är meningarna delade. Det finns moderater som inser att höghastighetsbanor är en framtidssatsning men dit hör sannerligen inte partiets och regeringens starkaste man, finansminister Anders Borg. Med fortsatt borgerlig regering lär det inte bli några positiva beslut. Möjligen sträcker den sig till en ny järnväg från Stockholm till Linköping. Motsvarande tvekan fanns på 1850-talet. Då ville riksdagen till en början enbart satsa på en järnväg från huvudstaden till Göteborg. Men då ingrep landshövding Troil. Han åstadkom en ändring av beslutet så att en femtedel av anslagen gick till Södra stambanan. År 1856 var dess första etapp byggd och för 150 år sen var banan från Malmö framme vid Hässleholm.

Må Troil inspirera dagens skånska politiker! De bör agera för att landet får höghastighetsbanor, men också för att utbyggnaden inte blir en halvmesyr utan att anläggningen av den södra banan inleds samtidigt. Skälen är starka, liksom de var den gången. Sen blir det förmodligen liksom då en intressant debatt om hur banan ska dras genom Skåne, eftersom det finns flera alternativ och många orter vill dra nytta av den. Men den debatten kan vänta tills vidare. Först gäller det att alls få en höghastighetsjärnväg till stånd.