Så kom då regeringens svar på tågkaoset. De tänker inte låta sig rubbas av de problem järnvägen har drabbats av, utan fortsätter benhårt sin avregleringslinje. Att järnvägens uppdelning på fler aktörer har gjort tågkaoset värre möts nu med en uppdelning på ännu fler händer.

Regeringen ska enligt infrastrukturministern kasta lagstiftningen för kollektivtrafiken "i papperskorgen" och avreglera denna sektor.

Man måste nästan beundra den totala Kamikaze-inställningen hos regeringen när det gäller de kollektiva transporterna. Efter järnvägens totala haveri i snökaoset har det funnits en stor enighet bland forskare, näringsliv och andra trafikkunniga att en stor del av problemet står att finna i den uppsplittring som järnvägen har utsatts för.

När järnvägen delas upp i en rad små bolag och myndigheter som alla jagar kortsiktiga vinster och ingen har helhetsansvar så skapas en sårbarhet som leder till kollaps när systemet utsätts för svårigheter som det snökaos vi nu har upplevt. Tågbolag som jagar kortsiktiga kostnader har inte råd att satsa på kvalitet eller långsiktighet, de tvingas att leva för stunden.

Det är inte rimligt att ha en politik där staten i ena sekunden ska lämna ansvaret vind för våg för att i nästa sekund i panik inse att man fortfarande ändå är ansvarig och kalla in 1 400 militärer för att röja spåren.

Man kunde vänta sig att ungefär samma sak skulle hända nu som efter finanskrisen, att det skulle finnas en dos självkritik hos regeringens partier inför de problem som nu uppdagats. Det finns ju här en dos av exakt samma sak som vi såg hos finansmarknaderna: Att marknaden inte alltid förmår att prioritera långsiktighet och stabilitet. Finanskraschen följdes av en tågtrafikkrasch. Och nu måste vi förmå dra slutsatser av detta.

Det finns en speciell kvalitet hos just järnvägen, nämligen att den inte går att dela upp i separata konkurrerande system, eftersom det inte finns någon ekonomi i att driva separata spår parallellt med varandra. Att regeringen nu vill undergräva den nationella järnvägen även genom att låta lokala bolag plocka åt sig attraktiva delar borgar inte för en högre kvalitet, bara större uppsplittring. Och detta i en situation där järnvägen redan är sårbar på grund av trängseln på spåren.

Regeringens inställning till tågtrafik kan illustreras med två citat. Det ena är det numera berömda uttalanden från Anders Borg: "Vi har överinvesterat i järnväg", det andra är statsminister Reinfeldts aningslösa kommentar under tågkaoset: "Även om det är populärt att ropa på mer spår och fler spår så är det viktigt att ta hand om det vi har så det fungerar bättre."

Det regeringens två tyngsta företrädare inte har insett är att just bristen på nya spår är en av huvudorsakerna till tågkaoset. Det går egentligen inte att köra järnvägstrafik över 80% av kapaciteten utan att riskera att förseningar sprider sig snabbt genom tidtabellen och skapar kaos. Idag körs järnvägen i stora delar närmare 100% av kapaciteten. Det gjorde att vi redan innan snöovädret hade stora problem med förseningar.

Det enda som alltså finns att göra för att, med statsministerns ord, "ta hand om det vi har så att det fungerar bättre" är alltså att bygga mer spår. Trafiken har ökat med över 50% de senaste åren, spårutrymmet har inte ökat.

Att tro att detta problem går att åtgärda genom att privatisera driften är att tilltro marknaden närmast magiska egenskaper. Det går inte att pressa in 110% av det maximala tågantalet på spåren bara för att det är ett privat bolag som försöker. Fulla spår är fulla spår.

Att tro att järnvägen blir effektivare för att man pressar in fler bolag på samma begränsade spårsystem är som att tro att en bil körs bättre för att åtta personer sitter och rycker i ratten samtidigt. Att ens försöka är att totalt misstolka begreppet "marknad". Det människor efterfrågar är ett sammanhållet järnvägssystem där tågen går i tid, spåren plogas från snö, tidtabeller och byten hänger ihop och någon tar ansvar när ett byte inte fungerar.

Det finns några grundläggande faktorer som gör att människor lockas till kollektivtrafiken. Den ska vara enkel, snabb, pålitlig och turtät. På så sätt kan kollektivtrafiken bli ett förstahandsalternativ och ett redskap för att nå såväl effektiva kommunikationer som klimatmål.

Detta kommer en borgerlig regering inte att erbjuda. Deras förslag på ny kollektivtrafiklag är ett stort kliv i motsatt riktning.

Det är få linjer i kollektivtrafiken i Sverige som är kommersiellt intressanta, men dessa är samtidigt de som betalar mycket av övrig trafik. Det gäller exempelvis Lund-Malmö, Stockholm-Uppsala och Göteborg-Borås. Lagförslaget kommer att ömöjliggöra att intäkterna från dessa sträckor används för att stödja trafik på samhällsviktiga men inte kommersiellt lönsamma sträckor.

Det är heller ingen hemlighet att det är mest kommersiellt intressant att köra mellan stora orter, medan mellanstationerna knappast är lika intressanta för företagen. För resenärer på mellanliggande stationer är det dock högintressant med fungerande kommunikationer. Den mest alarmerande effekten av regeringens ogenomtänkta avreglering bedömer vi vara att den slår undan möjligheterna för ett fungerande kollektivtrafiksystem som helhet. Det ger varken resenärsperspektiv eller valfrihet och gynnar definitivt inte en hållbar regional utveckling.

Men det är bra att regeringen visar sina kort i god tid före valet. Väljarna har nu två tydliga alternativ. Det ena är regeringens "ideologiska kollektivtrafik" det andra är de rödgrönas fungerande kollektivtrafik.

Vår modell följer inte en dogmatisk marknadslinje, däremot följer den en arbets- och effektivitetslinje: Utan en fungerande kollektivtrafik kan folk inte ta sig till jobbet och näringslivets varor kan inte nå vare sig fabriker eller konsumenter. Infrastrukturen är för värdefull för att göras till en lekstuga får borgerliga ideologer, den måste fungera.