Håkan Matson angriper mig för den KU-anmälan jag lämnat in angående regeringens ganska misslyckade riskkapitalbolag, Fouriertransform (DI:s Weekendbilaga fredagen den 19 mars).

Min kritik går ut på att bolaget har för liten verksamhet i förhållande till den tidsram uppdraget gäller och att uppdraget är för snävt definierat. Därför vill jag använda samma anslag till ett liknande uppdrag, fast gällande hela fordonsindustrin, alltså även de bolag som tillverkar bussar, tåg, lastbilar och spårvagnar med kringsystem.

I realiteten gäller det företag som Bombardier, Volvo AB (buss- och lastvagnar), Scania och några till. Det finns intressanta verksamheter i dessa bolag som är lämpliga att utveckla till demonstrationsprojekt i samarbete med tekniska högskolor och andra lärosäten. Detta för att ta tillvara fordonsteknisk kompetens med uppdrag att utveckla fordons som klarar framtidens krav och som kan säljas på en internationell marknad.

Ett par av dessa bolag är bland de största i världen inom sina områden, de har stor potential och det är inte ekonomiskt rationellt att utestänga dem från den här satsningen. Via Vinnova, statens verk för innovationssystem, är det strategiskt att satsa på teknik som går att använda kommersiellt, som leder till nya arbetstillfällen som kan ersätta de som försvinner när befintlig fordonsindustri rationaliseras. Med tanke på att Sverige är ett av de länder i världen som har högst andel av arbetskraften sysselsatt i fordonsindustri och dess underleverantörer är det angeläget att alla livskraftiga delar av fordonsklustret inkluderas.

Håkan Matson har fel när han påstår att jag inte vill att pengarna ska användas till personbilsrelaterad forskning,. Jag varit väldigt tydlig med att jag är helt öppen för. Bilen har en viktig roll att spela även i framtiden, det är inte ekonomiskt rationellt att köra tomma bussar i områden där underlaget är för litet, det går inte att bygga spår överallt. Sverige är ett stort och glesbefolkat land, detta känner jag till lika väl som Håkan Matson gör.

Trafikpolitik bör inte baseras på kärlek till ett fordonsslag. En framtidsinriktas politik bör byggas på en saklig grund, sunda ekonomiska kalkyler och realistiska mål. Tvärtemot vad Håkan Matson försöka påskina är jag teknikoptimist. Jag hyser ingen tvivel om att bilen kommer att fortsätta att utvecklas i en energisnålare och mindre miljöbelastande riktning. All forskning säger dock att den tidsram som är rimlig för den utvecklingen, framförallt med avseende på batteriers och bränslens prestanda samt kostnader, gör att ”miljöbilismen” inte är en realistisk huvudlinje vare sig i förhållande till klimatfrågan eller till den framtida oljebristen.

I sitt remissvar till oljekommissionen svarade Vägverket att maximalt en femtedel av oljereduktionen till 2020 kan ske genom byte av bränsle, resten måste sparas bort. Därför är det logiskt att kollektiva transporter blir fokus för utveckling av infrastruktur och fordon. Att åka tillsammans sparar material, markutrymme och energi.

I den tidigare debatten om vägutbyggnad måste jag korrigera Håkan Matson. Medan han frenetiskt pläderade för nya motorvägar argumenterade jag för att samma anslag skulle räcka till att rädda fler liv om pengarna i stället satsades på hastighetskameror samt 2 + 1-vägar med mitträcken. Med den lösningen har man råd att göra 20 gånger så långa vägsträckor säkrare jämfört med motorvägsalternativet. Den faktiska utvecklingen av antalet trafikdöda stödjer den linje jag företräder.

Debatten om såväl vägar som om fordonsindustrins framtid skulle vinna på ett mer allsidigt och mindre känslomässigt anslag.