EfterArbetets ansvariga utgivare Johan Ehrenberg har i flera ledare skrivit att nolltaxa i kollektivtrafiken vore en önskvärd reform, och särskilt raljerat över Miljöpartiets ovilja till det. Ehrenberg framställer det som att Miljöpartiet passivt och fegt ser nolltaxa som ”orealistiskt” ur ett ekonomiskt perspektiv. Vi menar att nolltaxa i kollektivtrafiken är möjlig, men att det är en politik som inte är smart vare sig för klimatet eller för den offentliga sektorn som helhet.

Vi vill börja med att slå fast att frågan om framtidens kollektivtrafik är en av de absolut viktigaste frågorna för att ställa om till ett hållbart samhälle. På sikt måste vi minska massbilismen till en bråkdel av dagens, vilket förutsätter en annorlunda samhälls- och trafikplanering. Kollektivtrafiken måste därför utvecklas, och vara pålitlig, attraktiv och konkurrenskraftig mot andra transportslag.

Men detta räcker inte. I framtiden måste vi inte bara transportera oss hållbart, vi måste även hushålla med de transporter vi gör. Den bästa transporten är den som inte behöver ske alls. Kollektivtrafik är oerhört mycket bättre än biltrafik, men det innebär inte att den saknar miljöbelastning. Att sätta priset till noll, och betala allt via skatten, innebär att de som sparar på sina resor subventionerar andras resande.

På samma sätt så är nolltaxa i kollektivtrafiken ett ineffektivt sätt fördelningspolitiskt. Vi vet att det i högre utsträckning är kvinnor, låginkomsttagare och studenter som nyttjar kollektivtrafiken. Men det innebär inte att det är bara de grupperna, även grupper i andra inkomstskikt åker kollektivt. Hur kan det vara rättvist att låginkomsttagaren som cyklar till sitt jobb eller arbetslösa via skattesedeln ska subventionerar alla som t ex tågpendlar?

Eftersom kollektivtrafiken främst finansieras via landstings- och regionbudgeten skulle nolltaxa i kollektivtrafiken betyda minskade resurser till sjukvården. Det kan höginkomsttagare kompensera sig genom att köpa sig den privata vård de behöver. Detta är dock inget alternativ för människor med vanliga löner, arbetslösa, många pensionärer m fl.

Miljöpartiet driver oftast större anslag till kollektivtrafiken jämfört med övriga partier. Frågan är dock var de ökade resurserna gör störst nytta. Valet står i regel mellan att sänka taxan eller att bygga ut kollektivtrafiken. Miljöpartiet har provat båda varianterna. Används det ökade ekonomiska utrymmet till taxesänkningar är det inget som lockar bilister att byta transportslag. De analyser vi har tagit del av visar att de som redan åker kollektivt åker mer samtidigt som det lockar folk som annars cyklar.

När ökade kollektivtrafikanslag leder till större turtäthet och/eller snabbare samt mera tillförlitlig trafik så får det märkbara effekter på biltrafiken, särskilt om det kombineras med höjda p-avgifter eller andra styrmedel som minskar bilismens attraktionskraft. Ur klimatsynvinkel är det endast denna förändring som är intressant. Att lägga skattemedel på att kollektivtrafik kan vara angeläget utifrån en social infallsvinkel, men det är bara om det leder till en minskad privatbilism som det får någon klimateffekt.

Sänks taxorna utan att kollektivtrafikanslagen ökar så måste trafikutbudet glesas ut i de områden som har lägst befolkningstäthet. I Skåne rör det sig främst om f d Kristianstads län. Detta är ingen utveckling vi förespråkar.

Det går inte att trolla med pengarna – om det ska bli mer attraktivt att ta tåget eller bussen så behövs det mera pengar. För att öka skatteutrymmet för detta är klokt att göra som Schweiz, dvs att ta ut kilometerskatt för lastbilar som tillsammans med andra avgifter på bilismen i praktiken finansierar hälften av järnvägsutbyggnaden. För att bilismen fullt ut ska betala sina egna kostnader, behövs en kombination av högre koldioxidskatt och trängselavgifter i storstäderna. En sådan politik kan minska biltransporterna och göra trafiksektorn hållbar. Men obegränsade transporter är inte hållbara, oavsett om de sker enskilt eller tillsammans.

EfterArbetets ansvariga utgivare Johan Ehrenberg har i flera ledare skrivit att nolltaxa i kollektivtrafiken vore en önskvärd reform, och särskilt raljerat över Miljöpartiets ovilja till det. Ehrenberg framställer det som att Miljöpartiet passivt och fegt ser nolltaxa som ”orealistiskt” ur ett ekonomiskt perspektiv. Vi menar att nolltaxa i kollektivtrafiken är möjlig, men att det är en politik som inte är smart vare sig för klimatet eller för den offentliga sektorn som helhet.

Vi vill börja med att slå fast att frågan om framtidens kollektivtrafik är en av de absolut viktigaste frågorna för att ställa om till ett hållbart samhälle. På sikt måste vi minska massbilismen till en bråkdel av dagens, vilket förutsätter en annorlunda samhälls- och trafikplanering. Kollektivtrafiken måste därför utvecklas, och vara pålitlig, attraktiv och konkurrenskraftig mot andra transportslag.

Men detta räcker inte. I framtiden måste vi inte bara transportera oss hållbart, vi måste även hushålla med de transporter vi gör. Den bästa transporten är den som inte behöver ske alls. Kollektivtrafik är oerhört mycket bättre än biltrafik, men det innebär inte att den saknar miljöbelastning. Att sätta priset till noll, och betala allt via skatten, innebär att de som sparar på sina resor subventionerar andras resande.

På samma sätt så är nolltaxa i kollektivtrafiken ett ineffektivt sätt fördelningspolitiskt. Vi vet att det i högre utsträckning är kvinnor, låginkomsttagare och studenter som nyttjar kollektivtrafiken. Men det innebär inte att det är bara de grupperna, även grupper i andra inkomstskikt åker kollektivt. Hur kan det vara rättvist att låginkomsttagaren som cyklar till sitt jobb eller arbetslösa via skattesedeln ska subventionerar alla som t ex tågpendlar?

Eftersom kollektivtrafiken främst finansieras via landstings- och regionbudgeten skulle nolltaxa i kollektivtrafiken betyda minskade resurser till sjukvården. Det kan höginkomsttagare kompensera sig genom att köpa sig den privata vård de behöver. Detta är dock inget alternativ för människor med vanliga löner, arbetslösa, många pensionärer m fl.

Miljöpartiet driver oftast större anslag till kollektivtrafiken jämfört med övriga partier. Frågan är dock var de ökade resurserna gör störst nytta. Valet står i regel mellan att sänka taxan eller att bygga ut kollektivtrafiken. Miljöpartiet har provat båda varianterna. Används det ökade ekonomiska utrymmet till taxesänkningar är det inget som lockar bilister att byta transportslag. De analyser vi har tagit del av visar att de som redan åker kollektivt åker mer samtidigt som det lockar folk som annars cyklar.

När ökade kollektivtrafikanslag leder till större turtäthet och/eller snabbare samt mera tillförlitlig trafik så får det märkbara effekter på biltrafiken, särskilt om det kombineras med höjda p-avgifter eller andra styrmedel som minskar bilismens attraktionskraft. Ur klimatsynvinkel är det endast denna förändring som är intressant. Att lägga skattemedel på att kollektivtrafik kan vara angeläget utifrån en social infallsvinkel, men det är bara om det leder till en minskad privatbilism som det får någon klimateffekt.

Sänks taxorna utan att kollektivtrafikanslagen ökar så måste trafikutbudet glesas ut i de områden som har lägst befolkningstäthet. I Skåne rör det sig främst om f d Kristianstads län. Detta är ingen utveckling vi förespråkar.

Det går inte att trolla med pengarna – om det ska bli mer attraktivt att ta tåget eller bussen så behövs det mera pengar. För att öka skatteutrymmet för detta är klokt att göra som Schweiz, dvs att ta ut kilometerskatt för lastbilar som tillsammans med andra avgifter på bilismen i praktiken finansierar hälften av järnvägsutbyggnaden. För att bilismen fullt ut ska betala sina egna kostnader, behövs en kombination av högre koldioxidskatt och trängselavgifter i storstäderna. En sådan politik kan minska biltransporterna och göra trafiksektorn hållbar. Men obegränsade transporter är inte hållbara, oavsett om de sker enskilt eller tillsammans.