Sedan valet 2006 har Miljöpartiet gått stadigt uppåt i opinionsmätningarna. Språkröret Maria Wetterstrands engagerade och rappa utstrålning, liksom borttagande av kravet på utträde ur EU har underlättat uppgången, men det finns fler faktorer som kan förklara MP:s växande potential i väljarkåren.

När det gäller jobben kan en svekdebatt föras mot alliansregeringen med tanke på löftena innan valet. Någon motsvarande svekdebatt beträffande miljöfrågorna finns det däremot inte fog för. Alliansens program innehöll nämligen inga miljöambitioner. Den enda konkreta utfästelsen var att ta bort fosfat i tvättmedel. Under Almedalsveckan 2006 ursäktade sig statsminister Fredrik Reinfeldt (M) med att miljö inte var en prioriterad fråga när han inte kunde svara på journalisternas frågor.

Till regeringens försvar kan sägas att retoriken ändrades efter Al Gores film En obekväm sanning och rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC om kommande klimatskador. Men för den som väljer utifrån klimatfrågan är det naturligt att ha större förtroende för ett parti som drev klimatpolitiska krav långt innan det blev opportunt att göra det.

Ytterligare en faktor som kan förklara MP:s uppgång är det tomrum som uppstått när Folkpartiet i kampen med Moderaterna om högerväljarnas gunst övergivit socialliberalismen. Tomrummet i mitten är även ett resultat av att Centerpartiet vandrat högerut och inte längre intresserar sig för vare sig glesbygdsbor eller tätortsbor med rötter på landsbygden. Klyftorna i levnadsvillkor mellan stad och land har med Centerns goda minne ökat under alliansregeringen. Eftersom vare sig Stureplansprofilen eller partiledaren Maud Olofssons näringspolitik har varit särskilt framgångsrik återstår snart bara varghatare och en krympande skara storbönder som kärnväljare för Centern.
Miljöpartiet har trätt in i det vakuum som uppstått mellan höger och vänster. Att partiet inte har någon bakgrund i socialism underlättar för en dialog med mittenväljarna.

Den välfärdsmodell som utvecklats av arbetarrörelse och socialliberaler i vår del av världen har ett väldigt starkt stöd. Skyddsnät i form av gemensamt finansierade socialförsäkringar skall fånga upp den som faller. Skillnaden mellan ett system där individen via försäkringar skall ta vara på sig själv och ett system med ett gemensamt ansvar för varandra är en vattendelare mellan alliansregeringen och de rödgröna. Den genomförda nedskärningen i sjukförsäkringen, som straffar långtidssjuka, tyder på oförmåga till empati och upprör många som prioriterar trygghet framför de skattesänkningar regeringen har genomfört.

Trots att Moderaterna ömsat skinn saknas en modernitetsfaktor som borgerliga kollegor i andra lyckats förvärva. Den brittiske Toryledaren David Cameron förespråkar höghastighetsjärnväg som en sund framtidsinvestering, och säger nej till en ny landningsbana på Heathrow. Den svenska regeringen prioriterar Förbifart Stockholm och andra gammeldags motorvägsprojekt framför att knyta Sverige till den höghastighetsjärnväg som växer fram i resten av Europa. Medan alliansregeringen ängsligt håller fast vid det gamla bejakar MP en klimatomställning som öppnar nya möjligheter för företag och arbetstillfällen. Med minskat oljeberoende ökar förutsättningarna för en trygg och hållbar utveckling.