Almedalsveckan 2010 gav en underlig eftersmak. Detta välbesökta politiska arrangemang ägde rum ett halvår efter det FN-möte i Köpenhamn som skulle leda till en global överenskommelse om reduktion av växthusgaser. Eftersom Köpenhamnsmötet misslyckades med sin uppgift kunde rimligen förväntas att några av de 1396 Almedalsarrangemangen ägnades åt detta. Varför blev det ett misslyckande? Är det möjligt med en politisk lösning eller är katastrofscenariet oundvikligt? Vad säger klimatforskningen – finns det ännu tid för att vända trenden av ökad klimatpåverkan? Handel med utsläppsrättigheter, individuell ransonering eller källskatt på alla fossila bränslen – vilka styrmedel är effektivast? Vilken roll har Sverige i den globala klimatpolitiken? Dessa är några av de frågor jag menar borde ha blivit föremål för analys och diskussion.

För oss som är intresserade av klimat och transporter fanns det många bilseminarier, testkörningar och andra events som kretsade kring själva fordonet. En uppsjö av ”miljöbilar” stod parkerade i Visby hamn. För nya Almedalsbesökare kanske det kändes fräscht med alla dessa redogörelser om elbilarnas prestanda, bränslecellernas fantastiska potential eller hybridbilarnas möjligheter. Men efter att i ca 35 år ha lyssnat på åtskilliga trosvissa presentationer av biltekniker som ska fixa miljö/klimatproblem känner man sig något luttrad.

Såväl Vägverket som FNs klimatpanel har konstaterat att max en femtedel av den oljereduktion inom transportsystemet som behöver ske till 2020 kan ske genom byte av bränsle. Resten måste effektiviseras bort; kollektivtrafik och cykel i stället för bil och flyg, gods med sjöfart eller järnväg i stället för lastbil samt klimatsmart samhällsplanering, virtuella möten och ekonomiska styrmedel för att undvika transporter och lägre bränsleförbrukning för de som behöver genomföras. Detta som alltså sammantaget är ca 4/5 av klimatutmaningen inom transportsektorn fick enligt en mycket grov uppskattning en tiondel så mycket tid jämfört med ny bilteknik.

Även om vi politiker lyckas ta till oss det senaste på miljöbilsfronten borde vår spetskompetens snarare gälla de styrmedel vi är ansvariga för. Det svenska EU-medlemskapet kan förvisso vara begränsande, men den svenska riksdagen stora möjligheter att stifta lagar, besluta om skatter och investeringar för att erbjuda enskilda och företag klimatsmarta alternativ i vardagen. För övrigt bör EU inte bara ses som en restriktion utan också en möjlighet till gränsöverskridande klimatpolitik.

Ett föga uppmärksammat riksdagsbeslut kan ha bidragit till att debatten fokuseras på fordon i stället för trafik och transporter. När en rödgrön riksdagsmajoritet formulerade transportpolitiken var målet att klimatpåverkan från hela transportsektorn senast 2010 skulle ha stabiliserats och minskat till 1990 års nivå. Den blågrå riksdagsmajoriteten ersatte detta mål med att fordonsflottan senast 2030 ska vara fossilbränsleoberoende. Med tanke på att för 94 % av energin till svenska transporter kom från fossila bränslen 2009 så behövs det mer en teknik som gör det möjligt att köra på något annat. I den rödgröna transportpolitiken finns förslag på järnvägsinvesteringar, skatter och lagändringar som ger företag och enskilda möjlighet att göra klimatomställning av transporterna på riktigt.