Blogg: Karin Svensson Smith
Skugga Skugga Skugga
Skugga






Karin har skrivit ett kapitel i boken (PM):
Den hållbara stadens utveckling (pdf).
Publicerad 8. april 2009
Karin Svensson Smith
riksdagsledamot (mp) tidigare aktiv i miljörörelsen och i Linje 3 inför folkomröstningen om kärnkraft

Utskriftvänlig
Usel argumentation för kärnkraft
Om man ställer kärnkraften mot andra energislag är det ytterst få människor som verkligen vill ha kärnkraft. Att pracka på folk kärnkraft som lösning på klimatfrågan är ohederligt.
På Newsmill driver fyra direktörer ett resonemang om kärnkraften som är extremt intressant. Inte för att de ger några bra skäl för sina åsikter, utan för det grundskott de ger den egna trovärdigheten.

Huvudlinjen är att eftersom svenska folket anser att klimathotet är ett större problem än kärnkraften så vill svenska folket ha kärnkraft. Det finns ingen som helst logik i den utsagan. Svenska folket anser förmodligen att mord är värre än misshandel, det betyder inte att de vill befrämja våld.

Sanningen är ju att om man ställer kärnkraften mot andra energislag så är det ytterst få - 17% - som verkligen aktivt vill ha kärnkraft. Däremot är acceptansen för kärnkraften som en nödåtgärd tämligen stor.

Skillnaden mellan dessa är ungefär skillnaden mellan att tvinga i sig levergryta i skolmatsalen och att äta köttbullar hemma. Det är inte en skillnad som gör de här fyra direktörerna ett smack, eftersom deras budskap inte riktar sig till svenska folket för prövning där, utan är en utsaga om folket riktat till de politiker de vill påverka.



Det är dock en skillnad som borde vara ganska central för de som verkligen ska möta väljarna, nämligen den moderatledda regeringen.

Samtliga argument för kärnkraften som förs fram av dessa bygger nämligen på liknande reklambyråtrick och brist på vilja till intellektuell hederlighet.

Det viktigaste argumentet är att kärnkraften skulle ha något alls med klimatfrågan att skaffa. Men det är inte sant. Till det är kärnkraften för liten som energislag, för dyr, för långsam att bygga och för impopulär. Den kan dessutom inte användas för att få bort transporternas stora andel av utsläppen utan en massiv järnvägsutbyggnad, och en sådan har regeringen spolat till förmån för att bygga motorvägar.

Regeringen har gjort klart att kärnkraften denna gång inte ska subventioneras av staten utan betalas av näringslivet. Det gör i realiteten att det maximalt kommer att påbörjas en ny reaktor de närmsta två decennierna i Sverige. Att industrin skakar fram pengar till en förlustreaktor kan säkert hända, det har ju faktiskt inträffat i Finland. Att de samtidigt som ett sådant bygge står och tickar miljarder skulle lägga pengar på ett till är föga troligt.

Bara av det skälet är kärnkraften som klimatåtgärd en kuliss.

Sedan tillkommer de miljövidriga urangruvorna där uran fräts ut ur krossmassor med syra som lämnar radioaktiva och giftiga lakdammar efter sig, problemet med avfallet och sårbarheten hos själva reaktorerna. Går detta att sälja under etiketten "miljöpolitik"? Det är svårt att tänka sig.

Allt detta kunde man till nöds hantera medialt i början på 70-talet då kärnkraften var förknippad med förhoppningar om framtiden. Och då gav frågan också moderaterna stabila 15-20% i opinionsmätningar och val medan folkpartiet på en liknande tämligen kärnkraftsvänlig linje fick runt 10%. man fick i det läget lita på centerpartiets kärnkraftsmotstånd för att ta regeringsmakten.

Man kan förstå att denna succé lockar de båda partierna att försöka igen.

Nej, givetvis är det inte så. Kärnkraften är egentligen inte en särskilt lockande fråga för Alliansen. Den är bara så oändligt mycket lättare att hantera än klimatfrågan. Man gör som John McCain i amerikanska presidentvalet: Han fattade föga av klimatfrågan och flydde till kärnkraften.

Men här kommer också Alliansens stora problem. Alliansens framgångar bygger på det stabila stöd man har i de stora städerna och i universitetsstäderna. Intressant nog är det i dessa valkretsar som väljarna samtidigt har sin höga utbildningsnivå, sina kunskaper och sin rationalitet som sina främsta identitetsattribut. I USA har det visat sig att högerns intellektuella ohederlighet och reklambyrålinje har kostat dem mest i just sådana väljargrupper. I de stora städerna i USA anses man obildad om man röstar på högern.

Så detta är alltså Alliansens val: Att lyfta en flortunn kärnkraftslinje som i sak betyder intet och hoppas på att väljarna inte kollar fakta, men samtidigt riskera ett bakslag i de välutbildade kretsar där föraktet för sådana tricks är utbrett?

En del av svaret kan vara detta: I förra valet fick miljöpartiet runt 20% av rösterna i de valdistrikt som dominerades av studenter. Det var på samma sätt över nästan hela landet. Taktiskt kan intellektuell ohederlighet av det slag som Alliansen ägnar sig åt i den här frågan kanske betala sig på kort sikt, men man alienerar samtidigt stora grupper av de människor som kommer att dominera debatten om några år, som journalister, författare, aktivister, ekonomer, tekniker och så vidare.

Det förvånande i detta är att Reinfeldt har haft som sin strategiska huvudlinje att tvätta bort moderaternas aura av att vara ett parti för en smal höger som ägnar sig åt allmän verklighetsflykt och istället satsat på att bli ett intellektuellt trovärdigt, liberalt mittenparti. Men den gamla kärnkraftsdrömmen har man nu dammat av. Varför?

Jo, kärnkraftsfrågan är den soppåse som Alliansen har valt att slänga klimatfrågan i. Det kan mycket väl visa sig vara ders sämsta drag någonsin.

Kommentar

Namn:

Kommentar:

 
Skugga Skugga Skugga