Diskussionen om hur världen ska kunna räddas från en klimatkatastrof är intensiv. Ingen hävdar att oljan är förnybar och därför måste världen ställa om till förnybart oavsett vilken av klimatforskarna herrarna Lundgren och Radetzkim vilken litar på.

Köpenhamnsmötet, som förberetts under flera år av internationella förhandlingar, förväntats vara avgörande för att mänskligheten ska kunna vända trenden av ständigt ökande växthusgaser till den minskning av fossilbränslen som behövs för att planeten ska vara fortsatt beboelig.

Denna politiska process motsvarar det som händer inom idrottsvärlden kring OS. I de olika länderna har förberedelserna pågått under en lång tid. De rika länderna har större resurser, kan träna mer och kan skicka många deltagare. Det finns olika förväntningar på vad de olika länderna kan prestera och förväntningarna är baseras mycket på hur många medaljer som respektive land lyckats ta vid tidigare internationella tävlingar.

För att lyckas i idrottens värld räcker det inte med att ha tillräckliga kunskaper och rätt teknik. En förutsättning för att ett olympiskt spel ska bli en framgång är att det finns en god moral. Man gör sitt bästa för att ta ledningen, använder inte konstgjorda preparat eller fuskar på annat sätt samt undviker att försöka skylla ifrån sig. Precis samma saker är avgörande för att klimatmötet i Köpenhamn ska bli en framgång.

En stor skillnad mellan internationella miljömöten och kommande OS är förväntningarna på vad Sverige ska prestera. Även om Sverige har tagit några medaljer genom tiderna är vårt anseende beträffande sportsliga prestationer inte i närheten av Sveriges unika position på den internationella miljöarenan.

Det konsekventa motståndet mot apartheid, ställningstagandet i Vietnamkriget, biståndet och miljöpolitiken är några av de faktorer som förklarar varför Sverige är respekterat såväl i G77-gruppen som bland G20-länderna. I ljuset av vad som hänt tidigare kan Sverige förväntas vara en tung samt proaktiv part i en stark klimatuppgörelse som bygger på att rika och fattiga länder kan enas om en rättvis fördelning av kostnaderna för klimatomställningen. Radetsky och Lundgren talar om hur stora dessa kostnader är. Men det måste givetvis ställas mot de kostnader ett förändrat klimat medför. De senare är högre.

Även om mycket mer kunde ha åstadkommits kan konstateras att koldioxidskatt, utfasning av olja i uppvärmningen samt andra väsentliga klimatåtgärder har varit effektiva och genomförts samtidigt med en god ekonomisk utveckling. Därför är det rimligt att omvärlden förväntar sig att Sverige ska fortsätta göra sitt bästa hemma och utomlands. Detta i stället för att som Reinfeldt säga att eftersom inte ni hoppar högre så ska inte jag göra det heller. En klimatsmart regering bör bland annat väntas genomföra:

rejäl beskattning av det som förstör klimatet, t ex kmskatt för lastbilstrafik

investeringar i järnvägar i stället för nya motorvägar

generöst klimatbistånd som inte tas från fattigdomsbekämpning

Inget av detta finns på Reinfeldts dagordning.

Klimatkompensation är konstgjort preparat som inte borde tillåtas. Det är fusk är att försöka tillgodoräkna sig teknik som ingen ännu vet om den fungerar, exempelvis den koldioxidavskiljning som Vattenfall satsar på hellre än investering i förnybart. De så kallad flexibla mekanismerna som är ett grundfundament i den nuvarande regeringens klimatpolitik borde ge rött kort. I strid mot tidigare konventioner används åtgärder för att minska utsläppen utomlands som ursäkt för att inte göra klimatinvesteringar på hemmaplan.

Sverige har som ordförandeland i EU en fantastisk möjlighet att bryta upp låsningen mellan industriländer och utvecklingsländer. I-länderna måste åta sig tuffa klimatbeting och garantera finansiering av den klimatomställning hela världen behöver genomföra. Det behövs modiga och smarta förslag i stället för att gömma sig bakom att de olika instanserna i USA inte hinner fatta beslut. Det är inte den som kommer sist som vinner. Medalj får inte heller den som fegar ur och föreslår att vi hoppar över matchen i år för att ta den nästa år i stället.