Carl B Hamilton ger utlopp för sin frustration över det rödgröna energialternativet. Vad han anser om relationen mellan investeringar i syfte att effektivisera energianvändningen och investeringar för att öka energitillgången framgår inte. Detta är dock en av de största skillnaderna mellan rödgrön och blågrå energipolitik, skriver

Den viktigaste anledningen till att linje 2 och linje 3 i folkomröstningen 1980 fick en överväldigande majoritet gentemot linje 1 var rädslan för en olycka. Rädslan var och är befogad. Sex år efter folkomröstningen om kärnkraft blev det en stor olycka i Tjernobyl och radioaktiva ämnen spreds över ett stort område. Renkött och svamp blev otjänligt som människoföda.

För något år sedan var det mycket nära en olycka i Forsmark, vilket visar att även i ett land med jämförelsevis stark säkerhetskultur kan inte kärnkraften betecknas som en säker energikälla. Det finns en även en annan aspekt på säkerhet: leveranssäkerhet. Regeringen hade en from förhoppning om att klimatberedningen inom sitt hägn även skulle åstadkomma en politisk uppgörelse om framtidens energisystem. I det sammanhanget fördes begreppet leveranssäkerhet fram som ett väsentligt kriterium som bör ställas på framtida energikällor.

Carl B Hamilton nödgades då erkänna att detta är relevant. Ett industriland som hämtar hälften av sin elförsörjning från kärnkraft är sårbart. Eftersom det är så få men stora produktionsenheter blir produktionsbortfallet stort när en eller flera reaktorer faller ifrån. Om det är säkerhetsproblem är ju det sällan lämpligt att köra en reaktor på halvfart.

I Sverige har vi ju dessutom ställt till det för oss genom att låta direktverkande el och el-patroner svara för en ansenlig del av bostadsuppvärmningen. Det är därför som kylan i kombination med elintensiv industri gör att kärnkraftens brist på leveranssäkerhet är mer ödesdiger hos oss jämfört med i många andra länder. Denna vinters kyla avslöjar detta samband med en knivskarp tydlighet.

Det finns en annan besvärande omständighet som Carl B Hamilton (FP), i sitt angrepp på rödgrön energipolitik under Aktuella frågor i Sydsvenskan (2.2), förbigår med tystnad: Det faktum att energianläggningar kostar att anlägga. Vid sidan av leveranssäkerhet bör kostnadseffektivitet vara ett väsentligt kriterium vid valet av tillförsel i ett hållbart energisystem. Det ständigt pågående kärnkraftsbygget i Finland kan tjäna som avskräckande exempel.

Frankrike lär nu prövas för misstänkt brott mot EU:s regler för statsstöd. Alla som satt sig in i affären förstår att ett generöst exportstöd från franska staten var en förutsättning för att Finland skulle vara intresserat av det kärnkraftverk som nu byggs. Självklart måste investeringar i kommande energikällor få kosta, men Hamilton borde hålla med om det rimliga kravet på att en sakligt underbyggd kostnadsjämförelse föregår valet av energikällor.

I riksdagen har Carl B Hamilton utmärkt sig med ett renlärigt försvar av marknadsekonomi och i konsekvens därmed även kritik av subventioner som riskerar att störa rationella ekonomiska beslut. Även om säkerhetsargumentet är det tyngsta för många är det troligt att de ekonomiska konsekvenserna är det avgörande skälet till att kärnkraften inte platsar i en hållbar energimix. Carl B Hamilton ger utlopp för sin frustration över det rödgröna energialternativet. Vad han anser om relationen mellan investeringar i syfte att effektivisera energianvändningen och investeringar för att öka energitillgången framgår inte.

Detta är dock en av de största skillnaderna mellan rödgrön och blågrå energipolitik. Allt tyder på att energi kommer att kosta ännu mer framöver. Därför är det sunt att så långt möjligt gå in för de transportupplägg, den industriteknik och de bebyggelsemönster som är energisnålast. Att ställa om dagens transporter, bostäder med mera till moderna normer för energieffektivitet är kärnan i det rödgröna lagets klimatpolitik och jobbpolitik.

Hamilton lämnar också sina läsare i ovisshet över hur regeringen vill styra energipolitiken dit den vill. Utöver frågan om klimatsmarta skatter kontra subventioner borde det vara intressant för väljarna att få reda på hur alliansregeringen vill göra med det helstatliga Vattenfall. Skall det hamna på Mats Odells utförsäljningslista, skall Maud Olofsson skriva ägardirektiv för bolagets kolkraftverk i Europa eller skall svenska elabonnenter få högre elavgifter för att bekosta Jan Björklunds utbyggnad av kärnkraften?

Den rödgröna energipolitiken ger besked. Vi vill behålla Vattenfall för att bygga upp den säkra och kostnadseffektiva energiförsörjning industri och hushåll behöver. För detta ändamål är kärnkraften vare sig nödvändig eller önskvärd.