Kristoffer Tamsons, Byggföretagen, och Jimmy Hagström, Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer, är överens med oss om att järnvägsunderhållet inte håller måttet. I en replik till oss i Altinget pekar de på en växande underhållsskuld och på att punktligheten på järnvägen blivit katastrofal.
De hävdar att resenärer inte bryr sig om vem som utför arbetet, så länge tågen går i tid. Det är uppenbarligen en åsikt som svenska folket inte håller med om, då endast fyra procent tycker att järnvägen har blivit bättre av avregleringarna på järnvägsunderhållet, enligt en undersökning utförd av Verian. Samma undersökning visar att nästan varannan svensk (47 procent) väljer bort tåget på grund av oro för spårfel och tågförseningar.
Även om det råder samsyn kring beskrivningen av verkligheten på järnvägen råder desto större oenighet mellan oss och Tamsons och Hagström om vad som bör göras. Deras uppfattning är att det rådande systemet, där Trafikverket upphandlar allt underhåll, fungerar bra och att förbättringar bör åstadkommas inom den ”konkurrensutsatta marknadens” ram. Det märkliga med Tamsons och Hagströms inlägg är samtidigt att det fullständigt saknar resonemang om hur dessa förbättringar ska uppnås. Preciseringarna är lika med noll. Däremot är de säkra på att större strukturella förändringar vore av ondo.
I själva verket är det nuvarande upplägget, där allt underhåll upphandlas och där staten retirerat från ansvar, grundorsaken till att järnvägsunderhållet brister. Sverige sticker ut bland OECD-länderna genom att staten inte tillåts utföra något som helst järnvägsunderhåll – en extrem position. Vi ser också en tydlig rörelse där flera länder tar tillbaka ansvar för järnvägsunderhållet efter att tidigare ha prövat en långtgående privatisering. Till dessa länder hör bland annat Storbritannien, Nya Zeeland och Norge. Det är också märkbart att frågan om statligt ansvar för järnvägsunderhållet främst handlar om effektivitet och inte är en typisk höger-vänsterfråga. I exempelvis Storbritannien har de konservativa drivit på för en ökad statlig kontroll av järnvägsunderhållet. Vid det seminarium som kampanjen Spårfel nyligen arrangerade om järnvägsunderhållet lyftes flera argument som klargör varför den nuvarande modellen utgör ett systemfel. Ett sådant argument är att Trafikverkets roll som en renodlad beställarorganisation har lett till att verket tappat kunskap om järnvägsanläggningen. Successivt har Trafikverket blivit en alltmer okunnig beställare som saknar den överblick som krävs för att höja standarden på järnvägen. Därtill är järnvägsunderhållet inte en fungerande marknad, ofta är det mindre än en handfull entreprenörer som deltar i budgivningen. Denna kombination av en beställare med bristande kunskap och en marknad som präglas av oligopol har bidragit till att driva upp priserna. Järnvägsunderhållet kostar allt mer, men effektiviteten i underhållet har sjunkit med 25 procent de senaste tio åren.
En av talarna vid Spårfels seminarium var Erland Olausson, utredare och ansvarig för SOU-utredningen Framtidens järnvägsunderhåll, som presenterades 2020. Efter att utredningen presenterades har hans övertygelse om att staten måste ta ett starkare ansvar för järnvägsunderhållet stärkts ytterligare. Han pekade bland annat på hur kärnverksamheten
bedrivs inom industrin och exemplifierade med stålverket i Oxelösund. Enligt Olausson är det självklart att denna typ av industri utför kärnverksamheten i egen regi och inte lägger ut den på entreprenad, eftersom industrin då snabbt skulle tappa kunskap om den egna anläggningen. På denna punkt har ansvariga politiker något viktigt att lära.
Det är inte överraskande att Tamsons och Hagström försvarar entreprenörernas rätt att utföra allt järnvägsunderhåll. De företräder entreprenörerna och vill förstås inte se någon som helst inskränkning av marknaden. Vår utgångspunkt är resenärernas och samhällets bästa. Bättre ordning på järnvägen är en förutsättning för att tågtrafiken ska bli tillförlitlig.
