Staten behöver ta ett samlat grepp om järnvägsunderhållet. Utan rejäla satsningar kommer problemen med förseningar och inställda tåg att fortsätta. Trafikverket har i dag ansvaret för underhållet, utan att utföra någon upphandling i egen regi. I stället upphandlas hela verksamheten. Totalt anlitas en handfull företag som i sin tur anlitar en mängd med underleverantörer för att utföra underhållet.
Järnvägsunderhållets effektivitet har minskat
I detta läge skriver Kristoffer Tamsons, Byggföretagen, och Jimmy Hagström, Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer ett inlägg i Altinget och varnar för att låta staten ta ett större ansvar för järnvägsunderhållet. De talar förstås i egen sak. De är oroliga för att större statligt engagemang ska hota vinsterna i de företag som de företräder.
Tamsons och Hagström förefaller emellertid föga intresserade av fakta. Statistik visar att effektiviteten i järnvägsunderhållet har minskat. På tio år har Trafikverkets produktivitet minskat med 25 procent. Alltmer pengar satsas på underhållet, men de slukas till stor del av byråkratin kring upphandlingarna. Antalet tekniker som utför underhållet har tvärtom minskat, likaså antalet fysiska åtgärder på det statliga järnvägsnätet, och punktligheten har försämrats.
Att låta en myndighet få ansvaret för en verksamhet samtidigt som den ska upphandla allt utförande är ett uttryck för en extrem marknadsfundamentalism. Det är också uppseendeväckande hur snabbt Trafikverkets organisation vuxit utan att man lyckats lyfta underhållet.
Trafikverket har förlorat kunskap om järnvägen
År 2012, då Trafikverkets nya organisation var på plats, uppgick antalet årsarbetskrafter för att fullgöra verksamheten till 7 402 att jämföra med 12 351 år 2024. Ökningen av årsarbetskrafter motsvarade cirka 67 procent. I det närmaste 100 procent av årsarbetskraftökningen ägde rum från och med år 2015. Omräknat på annat sätt innebär ökningen av antalet årsarbetskrafter under perioden 2015–2024 att i genomsnitt 40 årsarbetare tillkom varje månad – 120 månader i rad.
Alltmer pengar satsas på underhållet, men de slukas till stor del av byråkratin kring upphandlingarna
Orsaken till misslyckandet är att den nuvarande modellen där allt underhåll handlas upp lider av strukturella problem. Järnvägsunderhållet är inte enhetligt. En mängd olika typer av insatser behövs och det är omöjligt att teckna avtal som i förväg ringar in vad som kommer att behövas framöver. En annan svårighet är att Trafikverket genom att handla upp allt underhåll tappat kunskap om järnvägsanläggningen. Det gör det svårt att kartlägga behoven och det gör det omöjligt att bedöma den ekonomiska rimligheten i de avtal som sluts med entreprenörerna.
Möjligheten för entreprenörerna att kräva extra betalningar för oförutsedda utgifter och kostnadsökningar utöver vad som står i avtalen är också orimligt stor. Det är i sin tur en av förklaringarna till att kostnaderna för järnvägsunderhållet har blivit 74 procent dyrare efter att avtalen slutits.
Släng inte ner pengar i ett svart hål
Järnvägen har ett starkt riksintresse. Det finns starka skäl för att staten ska behålla kontrollen över denna form av kollektiv nyttighet. En fungerande järnväg är också grundläggande för den svenska säkerheten. Även det talar för ett starkare statligt engagemang. I likhet med den tunga processindustrin bör den som förvaltar järnvägsanläggningen också ha den operativa uppgiften att sköta driften. Anläggningen är själva kärnan i verksamheten.
Tamsons och Hagström intar en extrem ståndpunkt. För dem är det avgörande att staten förbjuds att utföra något som helst järnvägsunderhåll. Däremot vill de gärna se mer pengar till underhållet och mer pengar som därigenom kan strömma till entreprenörerna i branschen. Visst, mer pengar kan behövas, men att enbart skjuta till mer skattemedel utan att låta staten ta ett större ansvar är att slänga ner pengar i ett svart hål. Vi menar att underhållet som bedrivs i egen regi har ett samlat fokus, nämligen att tågen ska fram!
